13th of September will mark the fourth birthday of the The ERICADE Radio Network. If you wonder, two years ago I wanted to change the name to ericade.radio, but replacing all the StationIDs would simply be too expensive. So ericade.radio is now the short name instead. Anyway… I’m proud to call this a radio station, which may weird, when everyone else thinks of streaming music as little more than a playlist generator. This is not wrong, but it is missing why a true radio station is so much more than Spotify’s radio feature or a YouTube-channel promising “Synthwave, chipwave, retrowave … something, something the dark side”. Ahem… IT’S CALLED TRACKED MUSIC!!! Oh, anyway. What makes ericade.radio a radio station, is exactly what makes any radio station just that. Three words: format, idents, clock
Me in front of the microphone.I like big screens, and I cannot lie.
Format
This guy talks the talk, but can he walk the walk?
Simple! Just play the same kind of music. If listeners stop listening because they like the station, but there are so many bad songs on it, you need to tighten the playlist. With tracker music, this means getting an ear for what “sounds right” when sifting through new songs. I have rejected songs I loved, but I felt that they would never fit. So bad does not necessarily mean that it’s horrible to listen to.
My work is to “curate” the music. A decent estimate suggests there are 200,000 Amiga 4-channel tracked songs still available on the Internet. Ericade.radio has little over 2000 songs, but they’re all tested by me and often gets stars from listeners. This way a lot of thought is put into it. And the most popular trackers we play music from are:
Amiga 4-channel module – 43.3%
Fasttracker – 27.4%
Impulsetracker – 13.8%
Modern remix – 5.3%
Screamtracker – 3.8%
Idents
This is almost the dude that you hear between songs the telling you what you’re listening to. Almost, as in just half of his face in the picture. But his voice is fully featured on the station.
All radio stations must identify themselves. This is pretty much a universal law and goes for radio amateurs, beacons, repeaters, and broadcasting stations. In Sweden, amateur stations must “regularly” identify themselves. In the United States, the home of radio, stations are assigned call signs starting with K or W. So, the station must announce its call sign something like “You’re listening to KJCM 106.7” or “This is KRUD 98.5 on your FM dial”.
Idents automate this and have evolved into “Station IDs” that may say things like “This is WTHX – the voice of Podunk, Texas” or “You’re tuned to WWTF – The leader in Black metal-country ballads”.
If you have ladies with pretty voices singing the station call-sign and the slogan, that is a “jingle”.
If the call sign and slogan is stated by a burly man with testosterone poisoning and is heard in the beginning of a song – that is called a “Sweeper”.
Idents must be carefully selected and not be too long, inadvertently funny or just bad. They are the audio logotypes of the station.
We used to have Nicole Carino, now it’s a British DJ that goes by the name of Jono Woodward.
Clock
Imagine a round plate with two … Ah, you know how an analog clock looks. Now, what if I pull of the second- and hour-hands? The clock face would now just show you the minutes. This is the brain behind a true radio station. It resets when the minute hand strikes twelve. Therefore, we talk about “top of the hour”. This automatically starts a new hour and is unimaginatively called a “clock”. You can have different clocks for different parts of the day or weekdays. A clock running on Friday evening would probably have up-tempo music, while Sunday afternoon clocks plays more mellow music.
A clock is thus a list of what to play at a given time during the hour. This means that you can draw a clock face and then put slices for each tune, advert or ident that is supposed to play at that time. This is never exact, but the order is always preserved.
Ericade.radio is an Internet station, so it will not care that much. I’ve decided to assert the local, Swedishness of the station by having four clocks. They each state: “Good morning”, “Good mid day”, “Good afternoon” and “Good evening”. The station voice, Jono Woodward complained about the “Good mid day”-one, as English countries don’t say that. In Sweden we do. Since I paid for the idents, he complied. 😀
All clocks here play the same kind of music, as it would be too much work trying to shape the mix and, on the Internet, it would not matter too much anyway. But professional stations will put a lot of effort into “dayparting” as this is called. They also instruct the software to build tempo transitions by choosing songs that ramp up the tempo and then drop it. I don’t have the time to rate all songs based on speed and texture.
Texture is the complexity of the song. Low textured songs have few instruments, and high textured ones can be more like symphonies.
Ericade.radio makes use of clocks as must be done but does not really daypart or mix the tempo.
Trivia: when Beatles released “Hey Jude” in the late 60s, stations did not want to play it, but were forced to due to its immense popularity. The problem was that it’s around eight minutes long. A clock is historically built around a song being 2-4 minutes and that up to 15 songs fit in an hour. Ad breaks and idents may change this.
So that’s what makes a station? Well, it’s more like the “tenements” of the station. I will talk more about the other things in later posts. But I want to briefly point out one more thing that a true radio station must do. And that the playlist channel of the kind you hear on YouTube will not.
Process the audio
Loudness is a touchy subject for any audio guy or gal. But I believe it comes down to:
Consistency (Same darn sound levels all the time!!!)
Proper loudness (It needs the oumph!)
All songs I put on the station will be automatically normalized to -11 dB to a full-scale output (LUFS), which is a fancy way of saying “darn tooting loud”. This means that songs recorded too low will be “lifted up a bit”. The broadcast software (PlayIt Live) will then set it to a reference level of -16 dB LUFS, which is a bit more like “somewhat, but not too loud. My hearing aid is bad”. This means that the idents, my speech, and the songs will have a consistent level. But this is only the beginning. Time to get REALLY LOUD.
Blinkly lights! Weird bars! Moving sliders! This just have to sound awesome. (It does)
The station will at this time play at the same level over time. But the proper loudness is not yet there. There are many broadcast processors out there. I’ve chosen Thimeo Stereo Tool and bought all the licensed modules bar the ones used for AM or FM-processing.
The audio gets in and get levelled right and then repeatedly smashed by three big hammers until marches in an orderly line in perfect columns. Those hammers are called “compressors”. To give you an idea of what this means, while using a huge over exaggeration: it makes a hair pin dropped to the floor and an atom bomb blast next door sound the same level.
That’s a sacrifice as it means quality can suffer. Badly processed stations sound “pumpy” as peaks in energy (think drumbeats!) pushes the whole song down and then it slowly returns. Listen to NRJs stations here in Sweden to hear just how bad this can be.
Try to do this with some cheap ipod-ripoff.
And yes, the segues. Not the weird bikes, those are called “Segways”. A segue is how a track mix over to another. And a true radio station must allow no gaps between them! This sounds unprofessional and really “just a mere playlist”. The CUE-points is what sets the point at which the segue must start. This is done automatically, but I must check them before they go on the air. Pushing new songs into the station is the whole idea behind “Flashback, tracks from the past”. But I will save that story for another day. Four years on the air – a huge thank you to all of you supporting the station. You know who you are. Again, thank you.
Det skulle nog bli rätt svårt att få någon rätsida på grillen, men det var ändå det mindre problemet jämfört med balkongen den hade stått på när den föll. Till råga på allt hade eländet vält medan kolen ännu brann för full låga. Sen hade det gått snabbt. Några textilier, som dumt nog hade stått bredvid grillen, hade fört elden vidare mot räcket, fönsterkarmen och väggen. Brandsläckaren hade räddat situationen men inte utan skador. Brännskadorna fick det att se ut som någon försök måla slumpvisa delar med kamoufleringsfärg. Monteringen hade Evert gjort enligt anvisningarna, men en vital metalldel visade sig ha varit skadad och hade helt enkelt knäckts med han varit iväg efter ölen. Försäkringsbolaget ansåg att skadan täcktes av deras drulleförsäkring, men självrisken skulle bli rätt saftig ändå.
Med liket efter klotgrillen i bakluckan på bilen, åkte så Evert tillbaka till City-Outlet för att lämna tillbaka den eländiga tingesten och få dem att även täcka självrisken. Reklamationsavdelningen visade sig ligga nära baksidan av affärskomplexet, vilket man lätt kunde förstå varför. Evert kunde se hur saker och ting såg ut redan innan han kom nära de öppna portarna under skylten där det stod ”Reklamationer och övrigt”. Köerna ringlade långa och arga människor stod i klungor med sina lådor. Ingen av dessa lådor verkade innehålla en klotgrill, men det fanns ändå en typ av låda som verkade vanligare än de andra. Denna var över 1,5 meter hög och kanske en halvmeter bred och hade i övrigt inga egentliga illustrationer. Evert kunde inte se riktigt vad det stod på dessa lådor, men så hade han inte varken lust eller ork att krångla med glasögonen. Han hade på sig de han behövde för sin bilkörning och det fick räcka.
Ilskan i luften var högst rörbar, i alla fall metaforiskt uttryckt. Den dallrade liksom på något sätt och detta satte sin prägel på hela lokalen. Personalen såg stressad ut medan de försökte hantera anstormningen. Det var en stor mängd av barnfamiljer, pensionärer och en del ungdomar och de hade en mängd av olika varor av uppenbart sekunda kvalité att lämna tillbaka. Särskilt de där stora lådorna som på något sätt stack ut. Evert undrade vad som rimligen kunde dölja sig för misstag i var och en av dessa. Definitivt inte en klotgrill, så mycket var klart.
Tiden gick och kaoset lugnade sig något. Så var det Everts tur. Han förklarade snabbt vad som hänt och visade den olycksaliga tvärslån som gått sönder vid ett av skruvhålen och fått grillen att kantra som ett skepp i full storm. Expediten accepterade förklaringen och skrev ut ett kvitto, men när Evert så kom till frågan om ersättning för skadan, då blev det tvärstopp. Det gick inte utan ett skriftligt utlåtande från försäkringsbolaget som dessutom måste ställas direkt till City-Outlet och inkludera en skriftlig förklaring. Dessutom skulle denna vara inne inom tre dagar efter olyckan. Evert förklarade att olyckan hänt förra helgen och att det tagit tid att få hjälp från försäkringsbolaget. Ja, då gick det nog ändå inte att göra något åt saken tyvärr. Evert förklarade att det är totalt otänkbart att han skulle behöva stå för kalaset som troligen även skulle påverka försäkringspremien. Det är svårt att säga om det var situationen i sig eller om stressen och ilskan i luften i lokalen inverkade, men expediten tappade rätt snabbt tålamodet.
”Om du ska hålla på och krångla, kan du gå härifrån! Vi åtar oss faktiskt att återbetala vad du betalat för grillen. Så gör vi normalt inte. Vi ger dig normalt ett presentkort. Så du får vara nöjd med vad vi erbjuder. Jag har inte tid att bråka med dig. Om du vill fortsätta driva detta, får du ta och stämma oss, men jag säger dig: du slösar både din och vår tid. Så hur ska det vara nu?”
Evert höll upp händerna i en i en gest för att lugna den upprörda mannen och bad så hemskt mycket om ursäkt men undrade om inte det fanns någon form av kompensation som kunde tänkas utgå. Mannen bakom disken var nu högröd i ansikten och tittade på Evert med en vild blick. Han såg sig om i lokalen och rusade fram till en av de där många stora lådorna som stod i lokalen. Han tog en och höll fram den mot en förvirrade Evert.
”Här. Du hittar säkert någon i familjen som vill ha den. Nästa kund!” Den första känslan när Evert stod utanför porten med pengarna för grillen och den märkliga lådan var en ilska som nu inte längre riktigt gick att hålla tillbaka.
”Förbannade idiot. Det behövs inte något geni för att förstå att man betalar för den skada man åstadkommer. Men det är klart, där har du vad som händer när man sätter en slyngel, som inte klarar gymnasiets matematik, men ändå tror att han kan göra karriär inom försäljningsbranschen på en position som kräver att man kan resonera med en annan människa. Undrar om han förstår varför han kommer vara kvar hela sitt arbetsliv i detta ställes svar på klagomuren, istället för att göra sig en karriär bland säljarna? Hade han varit bara lite mer kompetent hade han kanske kunna säga ”vill du ha extra pommes frites med denna order?”. Men det är ju i alla fall ett steg upp från att jobba på zoo som attraktion på apberget.”
Allt detta muttrade han för sig själv medan knöt näven så att knogarna vitnade. Han kände sig som om han valt den ”hemliga lådan” i en TV-tävling, istället för några väl behövliga tusenlappar.
“Det gör bäst i att vara diamanter eller en äkta Rembrandt i den jävla lådan. Antingen det eller en riktigt god whiskey. Jag behöver en nu!” Pulsen gick ner medan Evert kånkade på den stora lådan mot bilen. Ilskan övergick skamkänslor och en känsla av uppgivenhet. Kanske borde han inte ha varit så elak mot mannen bakom disken. Han hade förvisso inte sagt någonting av det han tänkte eller sedan på behörigt avstånd muttrade så att mannen hade hört det. Men var det rättvist? Mannen hade nog att göra och en till jobbig typ i övre medelåldern var nog inte roligt att tas med. Ilskan kom tillbaka, denna gång riktad mot honom själv. Han borde stått på sig. Han var inte gjord av pengar och självrisken var inte att leka med på hans lön.
Vilket i sig var en sak: borde han inte ha sagt till chefen att han minsann förtjänade en högre lön? Han hade arbetat på samma ställe i nästan 30 år, och många av de andra som bara varit där 10 år låg före honom i löneligan. Allt hade dessutom blivit så dyrt nu när frugan lämnat honom. Men så fort han nämnde frågan hade chefen verkat så irriterad, så han gick inte längre än att hinta om att det i alla fall vore bra att tänka på.
”Visst, visst. Vi ska titta på det till nästa år. Situationen är ju, som du vet, lite komplicerad. Marknaden är tuff just nu.” Evert hade sedan tänkt på vilken idiot han hade till chef:
”Det är lätt för dig att säga som fått ditt jobb av din farsa. En annan hade börjat från botten och jobbat sig upp. Torka bort det där lismande leendet, din orm. Du skulle sälja mina njurar, båda två, om du kunde komma undan med det.”
Givetvis hade han inte sagt något till chefen. Herre gud, hur skulle det se ut? Sådant säger man inte. Efter lite eftertanke skämdes han och slog fast att så kanske man inte skulle tänka så heller. Chefen hade faktiskt en familj att försörja och en av sönerna hade cancer till råga på allt. När Evert kom hem var det fortfarande gassande solsken ute och ingen av grannarna hade ännu kommit hem. Han hade åkt hem tidigare för att uträtta några ärenden varav att lämna tillbaka grillen var ett av dem. Så nu stod bilen utanför hans kära gamla villa och han tog sig in i porten, bara för att känna lukten som påminde honom om balkongens sorgliga tillstånd.
Ilskan kom och gick. Den böljade och sköljde över honom när han tittade runt i lägenheten. Allting påminde honom om branden, skilsmässan och framförallt den stora ensamheten. En hel värld som vänt honom ryggen och gått vidare. En ensam man och hans ensamma lägenhet, medan resten av världen pågick någon annanstans.
Så sken han upp: lådan. Lite spännande var det. En ny lampa kanske? Den skulle sitta perfekt i vardagsrummet. Eller någon prydnadssak? Det var tomt efter Eva. Han skakade försiktig på den och lyssnade. Tyg! Det lät så i alla fall. Ny bordsduk? Kanske ett sängöverkast. Ingenting som skulle slå att faktiskt ha fått pengarna till reparationen, men ändå någonting.Så öppnade han lådan och tittade ner. Hon tittade tillbaka upp. Hoppet sjönk när han insåg vad han hade fått. En ful, larvig docka. Han satte sig ner och luften gick ur honom. Av alla saker den där lådan kunde innehålla, så var det en docka. Lådan hade lika gärna kunnat var tom. Vad skulle en 56-årig kamrer, med en demolerad balkong med en docka till? Hans enda son var vuxen och hans exfru skulle inte ta i denna enfaldiga leksak med en tång.
Det var inte särskilt svårt att förstå hur detta misslyckade missfoster till leksak kommit till. Någon överbetald produktutvecklare med en ”ljus idé” hade kommit på ett sätt att skapa en billigare produkt. Han måste ha tyckt att Barbiedockor, plyschdjur och fullstora dockor var något som sålde bra så varför då inte slå ihop dem till en enda produktlinje? Billigt och bra. Men en 150 centimeter hög röd plyschräv med blond pagefrisyr iklädd en ljusblå klänning måste ha varit resultatet av en sällsynt dålig insikt i frågan hur den tilltänkta målgruppen, vilken den nu var, fungerade. De långa ögonfransarna och tiaran fick vara pricken över i på denna överdådiga blandning av vad vetenskapen kan åstadkomma med giftiga mängder flamskyddsmedel, billigt tyg och en stoppning som man nog gjorde bäst i att inte fundera på vad den egentligen var gjord av.
Själv visste han inte ens vad han skulle med den till om han inte kunde sälja den för de tretusen kronor reparationen av balkongen skulle kosta honom. Han ställde dockan på en stol och tittade på den med en blandning av ilska och total uppgivenhet. Vad? Varför? Sen gick det upp för honom:
expediten ville bli av med honom så fort som möjligt. Kanske för att han krävt mer än bara pengarna tillbaka för klotgrillen. Så han hade tagit någon de många reklamerade produkterna och slängt fram den för att lösa problemet. Hade han vetat var den innehöll? Troligen, men det var trettio personer framför honom som alla verkade irriterade och mannen med den trasiga grillen vill han bara bli av med så fort som möjligt.
”Det är inte rätt. Det är fan inte rätt. Såhär får det fan i mig inte gå till”. Ilskan och känslan av totalt nederlagt fyllde upp honom och han slog de knutna nävarna i stolskarmen medan han försökte att inte helt tappa koncepterna. Det är svårt att veta när man går från en verklighet till en annan. Sker det som en brytare som slås till och skickar en in i vansinnet, eller är det gradvis process där man utan att se tar ännu ett steg mot ett oundvikligt sönderfall?
-”Är det inte rätt? På vilket sätt är det inte rätt? Jag tycker att du fått precis vad du förtjänar”
Evert tittade sig omkring. Var det grannkvinnan som hade sagt det där? Hon brukade aldrig någonsin säga någonting elakt om någon som faktiskt var i rummet. Dessutom brukade hon inte gå in i någons vardagsrum utan att knacka. Och rösten lät yngre. Han vände sig om utan att se någon i rummet. Dörren och fönstren var stängda och ingen stod utanför.
-”Ah, den där fårskalliga minen passar dig precis. Den kompletterar och accentuerar på ett naturligt sätt din intellektuella kapacitet. Om du bara öppnar munnen lite till kan man tro att du idisslar gräs på en äng, fast det vore tarvligt mot korna att säga”.
Dockor kan normalt bara tala om de har någon maskin i sig som får dem att säga saker, det var Evert på det klara med. Men ingen verkar ha sagt det till den uppstudsiga räven som satt framför honom och nu log elakt. Hon blåste bort en lock ur ansiktet och fortsatte utan att pausa nämnvärt.
-”Har du inte mål i munnen, gubbe? Jag vill höra vad du har att säga. Så?” Evert tittade trumpet på henne och mumlade tillbaka.
-”Alltså, du behöver inte vara sådär osympatisk med mig, eller hur?”
-”Jo, det är precis vad jag behöver”, svarade hon direkt och fortsatte:
-”Kalla det brist på sympati om du vill, men det visar bara att du inte hittat det.”
-”Hittat vad?”
-”Om jag behöver säga det, kommer du inte förstå det. Du måste hitta det. Vid detta lag undrade Evert om det inte handlade mer om att hon var besviken på honom än om ilska. Vad var det som inte han inte fattade? På vilket sätt kände hon sig tvungen att provocera honom.
-”Jag är trött på detta ständiga hunsande. Om du vill förolämpa mig mer, får du fan ta en kölapp. Du är en i en lång rad av folk som inte har bättre saker för sig än att köra med mig. Alla är emot mig.”
Hon tittade mot taket och suckade.
-”Och du ser inte den gemensamma nämnaren i allt du berättar. Det är den som är problemet”.
-”Alla andra! Det är alla andra som är problemet!” svarade Evert som vid detta lag var högröd i ansiktet.
-”Du hade två möjligheter. Två! Likväl lyckades du ta fel alternativ. Jag får en känsla av att du skulle välja fel förklaring även om du bara hade ett alternativ som dessutom var korrekt. Om du inte var så tjurskallig, skulle du kanske se problemet. Men jag tänker inte sätta några pengar på det.”
-”Så vadå, är det mitt fel? Är det vad du försöker säga?”
-”Varje gång du råkar ut finns det en gemensam faktor. En enda. Alla andra är variabler…”
-”Jag är konstanten… Det gemensamma problemet är jag. Är det vad du försöker säga” sade Evert och blängde ilsket på dockan.
-”Varför inte. Det låter som en bra förklaring i mina ögon. Jag var rädd att du sniffat en massa lim, men nu inser jag att du inte är korkad, utan bara en osedvanligt tjurskallig typ. Allt är alla andras fel. Och det värsta är att du ha rätt. Det är alla andra som gör dig orätt, men det är du som gör fel”.
-”Och du är någon form av självutnämnd filosof då?”
-”Försök inte byta ämne.”
-”Hmmm… Det ligger något i vad du säger. Jag kanske borde säga ifrån”.
-”Varför inte. Vad har du förlorat på det hittills? Förutom förståndet då. Jag menar, du talar med döda ting och låter dem förolämpa dig å det grövsta.”
-”Jag ska säga vad jag tycker!”
-”Alla kommentarer har en kostnad. En del är helt klart värda det andra inte. Välj dina strider.”
-”Men jag gör bäst i att inte fälla sura kommentarer för mig själv efter att jag accepterat att bli behandlad illa. Jag tror jag har fattat.”
-”På något märkligt sätt har det sjunkit in. Ja, du har förstått. Det förvånar mig, men det finns tydligen hopp för dig.”
Evert slöt ögonen och kände ett lugn komma över sig. Han öppnade ögonen och svarade:
-”Vet du, jag är glad att vi…”
Om det var tillfällig förvirring som skapat situationen, så var den i alla fall över nu. Dockan tittade med sina orörliga plastögon tomt framför sig utan att se och Evert kände sig lite märklig till mods. Han visste att han hade två saker att göra: ringa butiken och sedan montera dockan som en fågelskrämma i trädgården utanför. Han såg fram emot båda uppgifterna och gnolade medan han letade efter telefonnumret i katalogen.
Credit: Image by Ludovic Charlet from Pixabay
Några tankar om novellen från undertecknad
2015-07-27 Jag gillar den gamla TV-serien ”The Twilight zone” skarpt. Varje avsnitt är en egen historia som blandar drama med Science-fiction. När jag kom på ”Räven och vansinnet” låg jag sjuk hemma.
Medan jag halvdåsade, kom jag på en historia som jag först såg som en komedi men nu funderar på om jag ska göra till en blandning av komedi/drama. Jag gillar inte magi i historier särskilt mycket utan vill hellre se ”övernaturliga” fenomen som svagheter och egenheter med psyket.
Historien handlar om en gammal man som blir allt mer förbittrad på att han aldrig får det han har rätt till. När historien börjar har en grill han köpt skapat brännskador på balkongen. Han går tillbaka till affären som ger honom pengarna tillbaka men vägrar ge honom pengar för att täcka självrisken och mannen klarar inte av att konfrontera expediten för att faktiskt få pengar för skadorna, något han anser sig ha rätt till. I ett försök att bli av med mannen samt bli av med en av många varor som arga kunder lämnat tillbaka erbjuder han mannen en annan vara utan att säga vad det är för något.
Han blir hotfull och otrevlig och mannen vågar inte bråka utan tar paketet och går hem. När han kommer hem, inser han att han blivit grundlurad. I paketet ligger en docka som verkar vara en misslyckad produkt som lämnats tillbaka av många andra missnöjda kunder. Mannen ilska får honom att totalt tappa koncepterna.
Här går mannen in i någon form av psykosliknande tillstånd och dockan ”får liv”. Det hintas, men beskrivs inte att det är en psykos, men mannen pratar egentligen med sig själv hela tiden. Dockan är otrevlig och fäller nedlåtande kommentarer. Dockan säger att mannen saknar någonting och säger ibland att ”nu har du hittat det”. Efter ett tag förstår man att dockan försöker få mannen att hitta sin självkänsla och sluta acceptera all skit han får ta. När mannen förstår detta, släpper psykosen och mannen går tillbaka till affären och övertalar expediten att han faktiskt ska få pengar för att betala självrisken. Genom sin nyvunna självkänsla, kan han nu utrycka sig så att folk slutar köra över honom. Dockan slutar som en märklig, men effektiv fågelskrämma.
Design. Dockor i filmer är ofta skrämmande, och det är en ”trope” som jag inte vill följa. Dockan i storyn är ett totalt stolpskott som inget barn vill ha. En ”smart” utvecklingskonsult anser att de populäraste dockorna är ”Barbie”, plyschdjur och dockor stora som vuxna människor. I ett misslyckat försök att skära ner tre produktlinjer till en skapar han en otroligt fånig plyschräv i fullstorlek med en balklänning, ögonfransar och blont pagehår. En totalt värdelös produkt som naturligtvis totalt floppar och nu fyller upp golvet på returavdelningen i drivor av färglösa pappkartonger Därför vet inte mannen vad han fått bara för att expediten vill bli av med honom. Designen kom jag på för att jag är förbannat trött på att dockor i scifi/skräck alltid ska se läskiga ut och ge en känsla av obehag.
Jag är hygglig bra på synopsis, men kommer aldrig igång med historierna. Får se om det blir någon ändring.
Not all secrets are because no one should know them except a few select people. No, some secrets are what are, because only people in the business know about them. But if you’re a listener, you may not know what’s up behind the scenes in the radio business.
I “cut my teeth” on community broadcasting and I am a professional podcaster. I have written a guide for audio engineers and recorded many live events. So, maybe, my resume isn’t as impressive as that of talent on big commercial station. But I know a lot about radio.
So, no more dawdling, here you go.
Silence can destroy a station.
After three seconds of silence, people switch to another station or just turn off the radio. Whoever is still on after a minute of silence is probably asleep in front of the radio or not in the room. Sorry, silence is the worst that can happen.
Listen how music stations build everything on songs being mixed seamlessly and DJs talking until the singer starts. It’s a rule that stands above everything.
We don’t care about “high fidelity”? Try High-steamrolling-over-the-music
This does not just go to eleven. It’s goes to 21. What?!? Can you go even higher. Here, let me try 1000%
Turn on your favourite dance-music station. Listen what happens when the song features a cymbal or very notable drumbeats. A high energy “peak” of a drum causes a “transient”. This is short burst of sound. On a typical radio station, the drums end up sounding like “kafloof kafloof kafloof” instead of “boom boom boom”. The drumbeat sounds mangled and takes the rest of the sound with it in the abyss when it hits. Next you hear the sound slowly increase until next beat causes it to drop again. This is called “pumping” and is the effect of an overactive AGC or compressor.
WHY we do this? Oh, easy… Because we can get a higher average sound level. You don’t want to be that one station that sounds low when your turn the dial. Also, listeners often have the station on in noisy environments, like the car or a missile testing facility.
Someone joked and said, “compress everything until it becomes a square wave” and you’ll be fine. Sure, but the listener wont. Actually, never mind, listeners don’t care, because…
Listeners don’t
Listeners DO NOT listen. The radio is on in the background. So, a DJ is generally able to make minor mistakes without consequences. Just as long as there is no silence (see point 1).
We speak briefly
Great, you just made a 30 minute show and forgot to push the record button.
I once concluded that you have 30 seconds to get peoples’ attention and 3 minutes to complete your monologue. I was horribly wrong. I got that from listening to Swedish Radio program 1, NPR and BBC. But they are not representative for music entertainment in radio.
If you play music, you have 20 seconds. At 30, people start wondering if you’re going to stop soon. At 40 seconds, they turn off the radio. If you have a show, and talk about the song, you can keep people listening for up to 60 seconds. But this is because it’s show and not the regular station. But then, those 60 seconds must be worth it, and the listener must have their mind set on hearing a story.
Otherwise, 20 seconds is right.
We must have only one thought in our head
The look of the morning zoo-staff when the manager comes with the latest listener surveys. The feeling of doom is imminent
“That was Banana boat by the legendary artist Jogeir Liljedahl. I was out yesterday, and snow has come to Sweden. It’s welcome”.
Here I just back announced (as it’s called when you say it after the song ends) the song and made a short observation. This takes up 8 seconds and then it’s a followed by a new song.
What I didn’t say was maybe that people are falling and hurting themselves, because they haven’t put sand on the walkways. That can be ok, but at this time, you must cut to music.
It is easy to miss this and continue way past the “allotted” time.
“That was Banana boat by the legendary artist Jogeir Liljedahl. I was out yesterday, and snow has come to Sweden. It’s welcome, but I heard on the radio the other day that the major has promised sand, but it’s still not there. Maybe they should ask Tunisia for some sand. They have plenty of it. I wonder how much of Tunisia’s land that have farms. Which reminds me of….”
Stop! This took 22 seconds and should have ended after “They have plenty of it”.
Podcasts don’t adhere so much to this. But if you’re doing a podcast with yourself and someone else, here is a hot tip: try to keep every speech you do below 30 seconds or if you need the time, 45 seconds. This will speed up the tempo and make the discussion fluid.
I don’t rigidly adhere to the rules, but you must read the situation and think what the listeners expect from you.
Radio is no fun if you like getting a good pay and job safety
No stress. Just make no mistakes for the next eight hours and you get to keep your employment.
Radio jocks are easy to find and to drop. They live by their listener ratings and the get fired by failing to bring in the moolah. I wanted to be in the media business when I completed my studies, but it was tough market to get into. My mother, who is a TV-producer warned me. She pointed out that it a very nasty work place, where you would be passé when you grew older. I heeded her words. So, I become an IT-consultant and had radio as a hobby. In 1995 I started broadcasting for Radio Sydväst, a community station. I logged thousands of hours during those 11 years. We had holiday shows 24 hours a day occasionally. So, I have broadcast from midnight till 06:00 many more times than was probably healthy for me. So, I got the experience and the fun sans the high risk of being fired. Also, we didn’t have busloads listeners. But still.
I’m sorry, radio and media exploit their talents a lot of the time. Remember that a Radio DJ is the lowest rung of the artist ladder to brief stardom. I never did radio to become a celebrity (that would have been stupid). I did it for the passion of technology and as a challenge to become better at teaching and holding lectures.
We record religiously
How let in a toddler and a dog in the control room? What!?! They WORK here. And the ratings are skyrocketing.
If you’ve seen radio stations in movies and animated shows, there is always a big tape recorder moving slowly behind the DJ. This is reference tape recorder. Audio quality is bad, but it records everything that is broadcast. If you’re on the air, someone is liable for everything you say. All broadcasters here in Sweden have a responsible person that get shot is someone says something that is not protected by our “free speech” statures. Just kidding, we don’t have capital punishment. They get a “slap on the wrist” and have to write 100 times “I should not have let that happen” on a black board. You seen the Simpson, so you know it’s true.
Today it’s no problem. Any old beat-up laptop can be used to records for days, months and years. Just check that it hasn’t blue screened every now and then.
DJs today have it easy, back in my days…
Perfect, the CD-player broke … Again… Just let me get my soldering iron and some Jack Daniels.
Old man rambling-warning. When I setup my station in 2020, I was amazed how easy it was. Voice tracking could be done effortlessly, and live broadcasting equipment was dirt cheap. I remember how we lamented having no budget for a multiband-compressor and just how everything would be a dream if we ever – gasp – got an Aphex Aural exciter. We wanted to excite your ears, and all we had was a crummy JBL mike-compressor. We later got a good multiband compressor for $3500. That would today be around $6100. WOW!
I bought Thimeo Stereo Tool for $500 in 2021. It has all those features and much more. The free version of it would itself have upgraded our sound like you wouldn’t believe.
We’re still stuck in the era of vinyl
Ah! One of those fancy new radio “vinyl players”. They really come a long way since the day when they actually rotated.
Mentally, that is. As in, we don’t use vinyl records, but we still think a song should be 3-4 minutes and we still use the “record crate”-analogy.
I’ve written this in an earlier post, but the “top of the hour” resets the station. A program that runs for two hours is built on two 60-minute clocks. We slot the music into slots throughout the hour. When I tested SAM Broadcaster, my first question was “where is the clock function”?
I later choose PlayIT Live that had such functionality. The little slots/slivers used to be assigned to real record crates maybe marked “A”, “B”, “C”. This meant that the first song may come from crate A, that held all the most popular songs right now. And next slot was “B”, which may have been a month-old song still popular. And so on…
The DJ took out a record from the front of the crate, played it and put it in the back of the box. Therefore, music play sometimes is known as “rotation”. Some songs that were super-hot, got to the “Power play”. We simply played them more often. But it sounds cooler to call it that.
Weirdest thing I ever put in “Power play”? Easy, “Hier kommt die maus”.
We lament the old days
Now you know how old DJs hand their craft over to the next generation of talents.
Operating a station with cart machines, CD-players, Vinyl ditto and open reel. That was the challenge. Voice tracking is just talk, click, listen, talk, click… 45 minutes gives you days of broadcast if you’re just covering one day part.
Back in the days, you had to be ready for records that got stuck, stuck, stuck, stuck – Sce-ratch!. We had to handle cutting tape with a shaving blade and then taping it together.
I’m just going to end this by saying: “Radio was great and is great – now get off my lawn!”.
It may have been a humble sun symbol. But some less than stellar Austrian douche kinda made it a very bad thing to use anywhere. Come on!
Stackoverflow Do you think this random avatar you assigned to me is appropriate? Seriously. Come on, do you have a sickle and hammer as well or maybe the Nod-insignia from Tiberium wars?
Whoever drew that abomination should be given their walking papers.
Bra fråga, Kanske för att de slutar kunna flyta? För att det är ett hål under vattenlinjen? För att de kör in i saker, vilket leder till ett vattenhål under linjen? För att de bryts i bitar, varvid exakt hur många hål under vattenlinjen de har blir en akademisk fråga?
Vi är inne i en lågkonjunktur som också är en stagflation. Och kanske snart även en recession. För den som inte vet: var och en av dem är dåliga för allt i samhället. Och tre av dem samtidigt är trist på riktigt. Och då också för allt i samhället.
Så, är det dags att förbereda sig för dåliga tider? Nej, absolut inte. Det var typ för ett år sedan det var dags. Är du redo, så är du. Annars är det på med röda lampan och skrik ”skadekontroll” tre gånger högt, medan du tecknar ett dollartecken med handen. Som det är just nu, kan det hjälpa lika bra som faktiskt göra något. Men, ok, jag ska vara mer positiv. Det finns tid att agera, men planera din förberedelse mot just allting som kan gå fel i svallvågorna av situationen vi har här och nu.
Denna text handlar om varför företag går under i dåliga tider och relaterar mest till händelserna kring 2000 och 2008. Vad som händer nu har vi liksom inte facit till ännu. Så 2000? Vad? Samma som så många gånger förut. Något var övervärderat och marknaden krashade, vilket gjorde att den fick just den storlek den borde ha. Hände också 1983 med spelmarknaden för övrigt. För många speldatorer och för ruttna spel för att säga det enkelt. Gejmerserna tyckte att Ataris ”ET” stank och det gjorde att de slutade köpa spel och datorer. En enorm förenkling, men den stämmer någotsånär. Och på den vägen är det och så har det alltid varit. Tulpanerna i Holland i salig åminnelse.
2000 var det IT-marknaden med drömmare som lanserade idéer som var före sin tid eller allmänt utan eftertanke. Man pumpade pengar in i den typ av företag som vi idag kallar enhörningar. Och de flesta av dem har idag en sak gemensamt med riktiga enhörningar: de finns inte.
2004 gick jag och lyssnade på Handelskammarens framtidsseminarium. Alla där var högdjur som kände gud och hela världen. Jag var en enkel felus catus bland alla mustela erminea. Jag och en träslöjdslärare från Uppsala. Vi snackade en massa om pengar, jobb och trä. Högdjuren hälsade knappt. De såg att man inte var en av dem. En av dem talade om hur bra en stor entreprenör var som startat en inkubator för småföretag. – ”Han har skapat 100 nya företag på en kort tid”. Jag undrade hur många som hade livskraft. Men, han hade dragit i spaken 100 gånger och vem vet, han kanske fick pengar tillbaka eller vann något. Osäkert.
En person hade förläst sig på den stora filosofen från öst som sa att man inte skulle befatta sig med folk som inte var av nytta för andra. Och jag var det helt klart inte, eftersom han vägrade hälsa på mig. Jag fick det förklarat av en kompis som också var där och som kände honom. ”Äh, han gör så där”. Dumt. Du vet aldrig vem som kan bli en bra vän eller faktiskt nyttig för dig att känna. Han fattade det senare och släppte beteendet, vilket jag tror var bra för honom.
Företaget jag jobbade på vid den tiden krängde som en båt i sjönöd och det är en historia i sig, som någon gång ska berättas. Men inte här och nu. 2003 hade företaget gigantiska skulder och stod inför randen till konkurs. Två år innan var stämningen däremot positiv och man var glad att man inte var en av de där startup-företagen som kraschade 2000–2001. Lätt att vara efterklok, men så var det.
När blev allt bra igen? Ja, det var ju ingen som sa. Men runt 2004–5 pratade man inte längre om ”elände, elände, elände”. Så det måste varit då. Är ingen Sherlock Holmes, men det är min magkänsla. Sen var det högkonjunktur och solen sken. I alla fall fram tills 2008. Och då var det en bostadskris i USA som tog med sig världsekonomin. I det stora landet i väster kunde du lätt köpa ett hus för stora lån och sedan ställa in det när de inte gick att betala. Du förlorade huset, men banken fick ta skulden. Bankerna hanterade det på ett närapå obegripligt sätt: de sålde lånen mellan varandra. Så ett lånepaket innehöll lån som kunde ställas in när som helst tillsammans med lån som var säkra. Och det var i efterhand lika smart som navigera med GPS-en över ett stup som den inte visade att det fanns där. Också något att skriva en avhandling om, vilket ekonomerna redan gjort 1000 gånger. För en enkel IT-snubbe som jag, räcker det med att sammanfatta med orden ”Aj, fan”.
Även då skakade allt, men IT-marknaden i Sverige verkade stå pall och vi här ryckte på axlarna och installerade Fedora Linux 3 och Windows Server 2008 på servrarna. Men svallvågorna var enorma. Det vet de glasögonprydda förståsigpåarna, eller historiker som vi kallar dem, att berätta.
2017 kom krisen igen, fast det var ju bara i media. Det var dags för lågkonjunkturen som dock hade fräckheten att svika oss och inte dyka upp. Samma sak 2018 och 2019. 2020 vet jag inte vad som riktigt hände. Det var som vanligt, total katastrof och ”förvånansvärt bra givet omständigheterna”. Samtidigt. Och så var det den där otrevliga varelsen som fanns överallt i luften och som vi inte kunde bli av med. Men nog om den elaka ledaren för det där stora landet. Vilket land? Vet inte, men jag har en lista på kandidater.
Nu är det 2022 och nu har vevade just ekonomerna med flaggan, så nu är racet mot avgrunden (eller det temporära lilla trasslet, som snart är över) alltså i gång. Solen går upp som vanligt och folk kör som idioter med sina elektriska sparkcyklar. Så det känns inte så dåligt just nu. Fast vi får tydligen välja när vi har ström i vinter. Men bra nyheter: det fixar man åt oss, så vi behöver inte bry oss. Det blir bara lite svart i TV-rutan ibland.
Kommer kickad.nu komma tillbaka? Den siten köptes till sist av IDG tror jag. Men i början av 2000-talet kollade man om företaget man jobbade på sagt upp folk eller inte. Eller om någon konkurrent gjort det, vilket var mer lättande. Just nu svarar den inte på tilltal när man skriker ”HTTP GET” med sin webbläsare. Men vem blir glad av att bli kallad en GET, så det förstår jag.
”We’ll meet again” sjöng Vera Lynn till en vacker bakgrund av atombomber som briserade. Låten är vacker, men rockvideon kunde vi klarat oss utan. Någon som vet vad bandet ”Dr Strangelove” gör nuförtiden?
Alltså, det finns saker man ser på det lilla planet när tiden för elände kommer. Det är ilska, förtvivlan och vrede. Men du kan knappast spöa upp dörren hemmet eller anklaga gud och hela världen för allsköns dumheter när osäkerhetskänslan kommer. Slå handen genom skärmen är olämpligt, då en ny är dyr och handen kommer behöva gips.
Men om vi inte kan springa från recessions-lejonet som äter våra skuldtyngda bostäder, våra jobb och vår trygghet. Ska vi slåss? Hur gör man det mot ett dystert besked om ränteläget? En rak höger mot radioapparaten löser det problemet.
– ”Där har du Sveriges Radio P1 för att du lät riksbankchefen säga det där! Jag är #kränkt”.
Transistorer, kretsar och knappar åker alla världens väg och ljudet försvinner ur högtalaren, som flyger i en båge över rummet och sedan gömmer sig bakom blomkrukan och hoppas på att du snart lugnar ner dig.
Nej, så är det inte. Men ilskan ökar som om värmen i rummet just skruvats upp av en elak kontorsdemon. Konflikter, ilska och rykten flödar. I början av 2000-talet kom stormen till mig i form av en arg medarbetare som tyckte jag och min kollega till it-tekniker skulle fått sparken. Varför? Eftersom vi båda varit anställda kortare tid än några som fått gå. Samma snubbe var annars trevlig och nästan en personlig vän till vår lilla IT-avdelning.
Vice-VDn som rekryterats nyligen ansågs var en skarprättare och allt från hans privatliv till hans roll gjorde folk högröda i ansikten. ”Folk blir allt argare för var dag som går”. Vänner började se snett på varandra och alla ifrågasatte allt och alla. Man ville personifiera allt elände och skälla ut den jäveln.
Alla försök att rädda situationen ökade ilskan hos oss alla. Lönesänkningarna minns jag värst. Alla undrade vilka som inte gått med på den och man var smart i att hålla tyst. Det var visserligen anonymt, men jag hoppades att ingen trodde jag hade sagt nej. För jag hade faktiskt gått med på det, men det fick man inte heller säga. Då blev man idiotförklarad i stället. Ingen av oss var en dålig människa, men känslan av att allt var så här kunde få ut det värsta ur oss alla. Det var ingen rolig tid och man gick till jobbet med en stor klump i magen varje dag.
Så jag tänker på det som vi fruktar just nu omkring oss. Inget nytt under solen och precis som många gånger förut. Jag hoppas att en del klokskap ändå finns denna gång. Jag minns ilskan och osämjan som värre än osäkerheten med allting. Det är mitt hopp att om saker blir jobbigt för dig och för mig att vi minns hur det var förra gången. Jag tror vi måste stilla våra upprörda sinnen och försöka bete oss så bra vi kan.
Vi flyr eller vi slåss som människor på denna krigsplanet, men det finns ingen flykt och ingen strid i en lågkonjunktur. Och då kan vi välja att falla isär eller hålla ihop. Det finns nog ingen annan väg att gå.
Once we loved him. He was hailed as a voice of our generation. He spoke eloquently to everyone who wanted to hear him. Or sang or painted or built a foundation of software code. Or whatever.
Then he changed. Or maybe it was she. I don’t really keep track anymore, sorry. He became pompous and started demanding his place in this world. Maybe it was all the scandals with the ladies, the booze or the drugs. Or that he threw the TV out of the hotel window. Again… Or all the loud parties. Maybe I just misremember everything. No, that was not it! It was the well-thought-out speeches becoming ramblings. He knew his stuff but moved into opining about adjacent subjects. And soon he commented about everything. All from his typical right wing … or was it left wing rhetoric. The facts became more opinions and eventually, the foundation of his logic stood on a swamp of unresearched statements.
Was he a charlatan? No, I don’t think he was. But as time progressed he became one. Why? Because he always was that way, you see. You know how those big-ego people are. Just let them loose, and this is what happens. Ok? So, the people that enabled him, hailed him to the skies and gave him whatever he pointed at did nothing wrong? They now wash their hands?
I will not comment about what has been. Let’s talk about what can be. That is, how can we hinder those situations? I promise no solution, just a mere idea in my head.
First off, just to be clear, I have not spoken about a specific person in this text. But I can make a list, and it’s pointless. You know a lot of people that would fit in it. They created themselves, and we helped them. I propose that we drop the love and the hate and more than anything else: the bloody idolization!
Both you and I live in fear of missing out, being rejected, saying something that makes people angry or just plain screwing up. It’s painful to feel the effects of those things, but it sets constraints. What if there were no constraints? Neither you, nor I would become bad. Because we don’t want to be doing bad stuff in the first place. But what if people start pushing you to take risks, to become more outspoken about those things they love to hear? Or to compose that beautiful music. Because of your talent, you are always set apart. You get a manager and a private chauffeur. You suddenly have a whole new set of friends that would never say “Dude, you’re going a little to hard on the drink, man”. They will clean up the place, pick up your vomit and pay the bills.
This is not lack of restraint, this is pushing you to express your personality to the max. Humans are not made from metal. When the world changes its expectations of a person, the person changes. Very few people would consider throwing the TV out of the hotel window (see introduction) or to say controversial stuff to get attention. But slowly and gradually, people demand more and more. And the persons bad sides are augmented along with the good. Going back to that restraint and self-control we all have means falling out of the world’s favor.
Then we have the pedestal. That platform raised to the stars. The person now stands on it and is held up as all the best a rock artist/philosopher/influencer/author/tv-host/super developer/spirit healer there ever were. And he can do whatever he wants, with hordes of people admiring his “in your face arrogance”. The public opinions are par for the course, and he asserts everything for everyone. “Just telling you like it is”.
The fall is hard as it’s sudden. Some news outlet starts calling him out. He has always had detractors, but this is new. The big dogs of media and the people in power starts biting him. It was seldom totally out of the blue. One thing he said or did, was “too much”. You might argue, “that how he always been”. But I advise you to stay silent. Because being on his side or liking his music is now dangerous. Virtue signaling ensues “Yeah, I used to like him, but I now understand how horrible he was. I hate him now”. The “yes men” are gone, the friends went out when the fair weather was no more, and the manager does no longer respond to his calls.
Am I saying he was a good man and innocent of his misbehavior? No. I’m not doing that. I think it should be clear that my only point is that the community became religious around him and simply pushed. It takes strength to back down and to focus on the important stuff, like what it was that was good. The music, the knowledge, the skills, the leadership, the scientific research, the result and how it made the world better for the people around. Drop the ego? Well, maybe not developing it to humongous proportions had been a better solution.
But the world must also stop creating idols out of humans as well. We’re not helped by worshipping people. Bob Dylan wrote in his autobiography about people trying to get him to speak their opinions, join their groups and to become a voice for them. That was not what he wanted.
He wanted to write lyrics with his patented “diorama storytelling” and compose music. Unfortunately, he wanted to sing them as well, but we have come to take the good with the bad.
Phil Spector reigned supreme (haha!) and when he frequently threatened to shoot people, the other artists just asked him to put the gun away. Maybe they shouldn’t have just ignored what was going on, I’m just saying.
Many actors and celebrities just fall off the radar. They couldn’t take what the world was demanding and what they had become. The retraced their steps and got back into a more normal life situation. I’m happy for them.
To wrap this one up: please don’t create idols out of real people. Stone, glass and iron is ok. Those will never change and will not break easily. Real people on the other hand, when supported but not idolized will create, change and improve themselves and the world. No idols and no heroes!
A prism breaks light that crosses through it into colors. It shows you the truth behind the light. It does this the same way that a recipe tells you how the finished dish will taste and look like. But wait, a recipe does not say anything about the finished dish, that’s probably why you have a picture of it in the cookbook. Pretty trite and obvious, right.
Sure, and therefore we must try to define the terms “truth”, “correctness”, and “usefulness”. The prism is true unless it’s broken. It’s also correct to a certain degree. But to see the light in both a real and metaphorical sense, the prism must go! I’m not even talking about lies and deceit, mind you. Just the truth in colors and the usefulness of knowing it’s a reflection of a cathedral in France, which the prism cannot tell you it is.
Another example, called the “illegal pixel”. As it stands today, Mickey Mouse is still under copyright. Disney owns the right to the character and any sort of picture or painting of him. That’s right, Disney, has tried to forbid unauthorized paintings of Mickey Mouse and other of their characters on the walls of a day care center in the US!
So, if I take picture of my living room and a picture of Mickey Mouse and shrink both to a resolution of 1×1. Each picture will be EXACTLY one pixel. Is one under copyright and the other is not? If no, then at what resolution will one of them be? This is a fun exercise for a copyright lawyer, and yes, this discussion is real. As in it has been in the debate many years ago.
This is the problem with many “one-pixel” truths, building a composite lie. Read up of survivor bias, selection bias and cherry picking if you do not believe me.
A very simple example of this:
The full resolution: “I was not in the bank when the robbery occurred. I did not intend to rob the bank.”
Some minor “compression” to save space in the sentence above. “I was in the bank when the robbery occurred. I did intend to rob the bank.”
If you count the words, you can notice I did not do much change to it. It should be pretty close to intact.
You get this?
1) Representation cannot alter the meaning of the original statement.
2) All facts in the case must be correctly represented. You may not break them down and “choose” what is presented.
Hey! If this is how it is, wouldn’t that make short news blurbs, tweets, and Facebook groups with an agenda just a bunch of worthless garbage?
Well, yes, it would. And thanks for making my point for me.
(Static) You’re tuned to 100% MHz FM and the Rationality network. I’m your host, DJ Daemon and now time for some messages from our sponsors.
(StationID) Rationaaaaaaaality, your reality leader…
Hanlon’s razor, the premier leader in logical deduction just got better! Hanlon industries presents the Hanlon+. The Hanlon+ cuts with better precision and the same quality you have come to expect from a true powerhouse of problem solver. With its double-action judgement free power shear, it will give you more than 30% better results. And that’s a promise! Hanlon+ is the thinking man- or laaaaady’s choice in thought management. It will keep your thoughts sharp and in peak condition when you need it the most.
Hanlon+, from Hanlon industries – the leader of good judgement since 1980.
And we’re back. This is Rationality, your reality leader. DJ Daemon here to talk about Hanlon’s razor and Hanlon+.
The famous Hanlon’s razor says that bad effects for you come from either a) the incompetence of others or b) the malice of others.
In short, if something bad happens. Someone did because they’re evil/uncaring or because they’re stupid/incompetent.
I have a bit of a problem with this. It’s way too judgmental. I don’t intend to remove judgement, not at all. It should just not be “built into” the first assessment. Instead, I propose, we change “Incompetence” to “Non-intentional” and “Malice” to “Intentional”.
To elaborate, let’s assume you accept a temporary position at a farm. You get a note that tells you that your first assignment is to operate the tractor. It has the usual number of warnings and reminders. You know you’ve seen them before and skip ahead. As you arrive to the farm, you check in, get the key and the walk to the tractor. As you try to start it, it will not work. The engine growels but will not start churning as you turn the key in the ignition. After an hour of troubleshooting, you find out that the tank is empty. That stupid sunnova…. The farmer totally forgot the fuel.
When you tell the farmer about the problem, he just sternly tells you to look at the assignment again. You do. And the notes tell you that you’re supposed to always check the logs in the house to know when refuel is necessary. Ow!
What’s the verdict, Hanlon’s razor? Malice! Clear as the day. The farmer knew you would skip over the instructions and this way, you learned that he expects you to know the check list by heart.
But malice? Really? It’s clearly intentional, not necessarily malicious. He gives you another chance, and you complete the work. The harvest looks promising, and you get paid. Hence, it’s “Intentional”, not malicious.
The “Nigerian prince” that offers money, if you just send him your bank account information is also intentional. And malicious. He wants to gouge you of as much money he can before you figure out that you’ve been had.
So “Malice” is now “Intentional”.
And then we have the other result of Hanlon’s razor: incompetence. Something bad happens, and that’s because of their (whoever they may be) incompetence. They certainly tried, but you know how they are, nothing ever comes out right. Aaaaargh!
No, I would say it’s “non-intentional”. That INCLUDES incompetence but does not restrict itself to that. Instead, it could be something like:
– Incompetence
Yes, actually. That’s that case when it IS exactly that. It’s a common reason for “non-intentional” consequences.
– Competent, non-participation
They know they could not solve the problem, so they didn’t. That caused problems on your side. Maybe it could have been solved, but not after so many mistakes or so much time had passed. Irregardless, it wasn’t possible. They should have told you, but maybe you didn’t get the memo. And there you are.
– “Act of <insert deity>”
Sometimes bad stuff happens ™. It’s not your fault, it’s not ours either. Sorry. Maybe if x haden’t been in power/in charge/tasked with fixing it. Or maybe it just happens. Reason unknown. An electric storm has no mind of its own, but due to it, you have no Internet connection. Non-intentional, not “incompetent”.
1900 – Teddy Roosevelt defeats a bear with his bare hands – Outcome: As far as Internet history is concerned, he did.
1910 – We will fly to the moon – Outcome: Kaiser Wilhelm was angry. Also, there was a Covid-like thing and nothing good came out of either.
1920 – We will party like there is no tomorrow. – Outcome: Prediction correct. For reference, see 1929.
1930 – A better human will emerge. A superhuman even – Outcome: Nooooooooooooooooooooooo. Hell no….. Never again!!!! (also applies to the 1940s)
1940 – We will get out of this horrible war, everything stops for tea and Jazz will be better with Bebop – Outcome: Yes, Yes and NO!
1950 – Tradition rules, everything is possible and lets keep this neat and tidy. Nukes are scary. No dissent or people that are not like us – Outcome: For reference of the outcome, see latter part of 1960.
1960 – Will be like the 50s. – Outcome: Nope. 1967 begs to differ. Make love not war. Also, pop and rock is awesome. Love everyone. Stick it to the man.
1970 – More hippie stuff – Outcome: Well, no. But we got an energy crisis, disco and cool movies.
1980 – I dunno, less crisis – Sorta kinda. Outcome: Economy booming, no worries, yuppies, morning in America, scare of nukes again, the future is unknown.
1990 – More good economy? – Outcome: No, kinda troublesome at that. But freedom! We got freedom! No Soviet! Brithop, Grunge and Eurotechno.
2000 – Everything is possible! Internet, baby! – Outcome: Yeah, until everything got a really bad (see “IT crash”, “WTC” and “Economy 2008” for further reference). Also surveillance.
2010 – Everything is mobile and possible – Outcome: Yes, yes, yes, yes, yes (I’ll have what she’s having). Then see “2020s” for further reference and don’t forget surveillance (seems most have).
2020 – It’s like 1920s again!!!!! – Outcome (TBD): Well, yes, so far. Spanish flu, meet Covid. Party without thought for future? yeah! Looming crisis? Sure! Also, everything is a weapon. Did I meantion you have no privacy? This is new!
![[In Swedish] Varför sjunker skepp?](https://erik.zalitis.se/wp-content/uploads/2022/09/305209624_120918664053358_3128143670935652842_n.jpg "[In Swedish] Varför sjunker skepp?")
