Bra fråga, Kanske för att de slutar kunna flyta? För att det är ett hål under vattenlinjen? För att de kör in i saker, vilket leder till ett vattenhål under linjen? För att de bryts i bitar, varvid exakt hur många hål under vattenlinjen de har blir en akademisk fråga?

Vi är inne i en lågkonjunktur som också är en stagflation. Och kanske snart även en recession. För den som inte vet: var och en av dem är dåliga för allt i samhället. Och tre av dem samtidigt är trist på riktigt. Och då också för allt i samhället.

Så, är det dags att förbereda sig för dåliga tider? Nej, absolut inte. Det var typ för ett år sedan det var dags. Är du redo, så är du. Annars är det på med röda lampan och skrik ”skadekontroll” tre gånger högt, medan du tecknar ett dollartecken med handen. Som det är just nu, kan det hjälpa lika bra som faktiskt göra något. Men, ok, jag ska vara mer positiv. Det finns tid att agera, men planera din förberedelse mot just allting som kan gå fel i svallvågorna av situationen vi har här och nu.

Denna text handlar om varför företag går under i dåliga tider och relaterar mest till händelserna kring 2000 och 2008. Vad som händer nu har vi liksom inte facit till ännu. Så 2000? Vad? Samma som så många gånger förut. Något var övervärderat och marknaden krashade, vilket gjorde att den fick just den storlek den borde ha. Hände också 1983 med spelmarknaden för övrigt. För många speldatorer och för ruttna spel för att säga det enkelt. Gejmerserna tyckte att Ataris ”ET” stank och det gjorde att de slutade köpa spel och datorer. En enorm förenkling, men den stämmer någotsånär. Och på den vägen är det och så har det alltid varit. Tulpanerna i Holland i salig åminnelse.

2000 var det IT-marknaden med drömmare som lanserade idéer som var före sin tid eller allmänt utan eftertanke. Man pumpade pengar in i den typ av företag som vi idag kallar enhörningar. Och de flesta av dem har idag en sak gemensamt med riktiga enhörningar: de finns inte.

2004 gick jag och lyssnade på Handelskammarens framtidsseminarium. Alla där var högdjur som kände gud och hela världen. Jag var en enkel felus catus bland alla mustela erminea. Jag och en träslöjdslärare från Uppsala. Vi snackade en massa om pengar, jobb och trä. Högdjuren hälsade knappt. De såg att man inte var en av dem. En av dem talade om hur bra en stor entreprenör var som startat en inkubator för småföretag. – ”Han har skapat 100 nya företag på en kort tid”. Jag undrade hur många som hade livskraft. Men, han hade dragit i spaken 100 gånger och vem vet, han kanske fick pengar tillbaka eller vann något. Osäkert.

En person hade förläst sig på den stora filosofen från öst som sa att man inte skulle befatta sig med folk som inte var av nytta för andra. Och jag var det helt klart inte, eftersom han vägrade hälsa på mig. Jag fick det förklarat av en kompis som också var där och som kände honom. ”Äh, han gör så där”. Dumt. Du vet aldrig vem som kan bli en bra vän eller faktiskt nyttig för dig att känna. Han fattade det senare och släppte beteendet, vilket jag tror var bra för honom.

Företaget jag jobbade på vid den tiden krängde som en båt i sjönöd och det är en historia i sig, som någon gång ska berättas. Men inte här och nu. 2003 hade företaget gigantiska skulder och stod inför randen till konkurs. Två år innan var stämningen däremot positiv och man var glad att man inte var en av de där startup-företagen som kraschade 2000–2001. Lätt att vara efterklok, men så var det.

När blev allt bra igen? Ja, det var ju ingen som sa. Men runt 2004–5 pratade man inte längre om ”elände, elände, elände”. Så det måste varit då. Är ingen Sherlock Holmes, men det är min magkänsla. Sen var det högkonjunktur och solen sken. I alla fall fram tills 2008. Och då var det en bostadskris i USA som tog med sig världsekonomin. I det stora landet i väster kunde du lätt köpa ett hus för stora lån och sedan ställa in det när de inte gick att betala. Du förlorade huset, men banken fick ta skulden. Bankerna hanterade det på ett närapå obegripligt sätt: de sålde lånen mellan varandra. Så ett lånepaket innehöll lån som kunde ställas in när som helst tillsammans med lån som var säkra. Och det var i efterhand lika smart som navigera med GPS-en över ett stup som den inte visade att det fanns där. Också något att skriva en avhandling om, vilket ekonomerna redan gjort 1000 gånger. För en enkel IT-snubbe som jag, räcker det med att sammanfatta med orden ”Aj, fan”.

Även då skakade allt, men IT-marknaden i Sverige verkade stå pall och vi här ryckte på axlarna och installerade Fedora Linux 3 och Windows Server 2008 på servrarna. Men svallvågorna var enorma. Det vet de glasögonprydda förståsigpåarna, eller historiker som vi kallar dem, att berätta.

2017 kom krisen igen, fast det var ju bara i media. Det var dags för lågkonjunkturen som dock hade fräckheten att svika oss och inte dyka upp. Samma sak 2018 och 2019. 2020 vet jag inte vad som riktigt hände. Det var som vanligt, total katastrof och ”förvånansvärt bra givet omständigheterna”. Samtidigt. Och så var det den där otrevliga varelsen som fanns överallt i luften och som vi inte kunde bli av med. Men nog om den elaka ledaren för det där stora landet. Vilket land? Vet inte, men jag har en lista på kandidater.

Nu är det 2022 och nu har vevade just ekonomerna med flaggan, så nu är racet mot avgrunden (eller det temporära lilla trasslet, som snart är över) alltså i gång. Solen går upp som vanligt och folk kör som idioter med sina elektriska sparkcyklar. Så det känns inte så dåligt just nu. Fast vi får tydligen välja när vi har ström i vinter. Men bra nyheter: det fixar man åt oss, så vi behöver inte bry oss. Det blir bara lite svart i TV-rutan ibland.

Kommer kickad.nu komma tillbaka? Den siten köptes till sist av IDG tror jag. Men i början av 2000-talet kollade man om företaget man jobbade på sagt upp folk eller inte. Eller om någon konkurrent gjort det, vilket var mer lättande. Just nu svarar den inte på tilltal när man skriker ”HTTP GET” med sin webbläsare. Men vem blir glad av att bli kallad en GET, så det förstår jag.

”We’ll meet again” sjöng Vera Lynn till en vacker bakgrund av atombomber som briserade. Låten är vacker, men rockvideon kunde vi klarat oss utan. Någon som vet vad bandet ”Dr Strangelove” gör nuförtiden?

Alltså, det finns saker man ser på det lilla planet när tiden för elände kommer. Det är ilska, förtvivlan och vrede. Men du kan knappast spöa upp dörren hemmet eller anklaga gud och hela världen för allsköns dumheter när osäkerhetskänslan kommer. Slå handen genom skärmen är olämpligt, då en ny är dyr och handen kommer behöva gips.

Men om vi inte kan springa från recessions-lejonet som äter våra skuldtyngda bostäder, våra jobb och vår trygghet. Ska vi slåss? Hur gör man det mot ett dystert besked om ränteläget? En rak höger mot radioapparaten löser det problemet.

– ”Där har du Sveriges Radio P1 för att du lät riksbankchefen säga det där! Jag är #kränkt”.

 Transistorer, kretsar och knappar åker alla världens väg och ljudet försvinner ur högtalaren, som flyger i en båge över rummet och sedan gömmer sig bakom blomkrukan och hoppas på att du snart lugnar ner dig.

Nej, så är det inte. Men ilskan ökar som om värmen i rummet just skruvats upp av en elak kontorsdemon. Konflikter, ilska och rykten flödar. I början av 2000-talet kom stormen till mig i form av en arg medarbetare som tyckte jag och min kollega till it-tekniker skulle fått sparken. Varför? Eftersom vi båda varit anställda kortare tid än några som fått gå. Samma snubbe var annars trevlig och nästan en personlig vän till vår lilla IT-avdelning.

Vice-VDn som rekryterats nyligen ansågs var en skarprättare och allt från hans privatliv till hans roll gjorde folk högröda i ansikten. ”Folk blir allt argare för var dag som går”. Vänner började se snett på varandra och alla ifrågasatte allt och alla. Man ville personifiera allt elände och skälla ut den jäveln.

Alla försök att rädda situationen ökade ilskan hos oss alla. Lönesänkningarna minns jag värst. Alla undrade vilka som inte gått med på den och man var smart i att hålla tyst. Det var visserligen anonymt, men jag hoppades att ingen trodde jag hade sagt nej. För jag hade faktiskt gått med på det, men det fick man inte heller säga. Då blev man idiotförklarad i stället. Ingen av oss var en dålig människa, men känslan av att allt var så här kunde få ut det värsta ur oss alla. Det var ingen rolig tid och man gick till jobbet med en stor klump i magen varje dag.

Så jag tänker på det som vi fruktar just nu omkring oss. Inget nytt under solen och precis som många gånger förut. Jag hoppas att en del klokskap ändå finns denna gång. Jag minns ilskan och osämjan som värre än osäkerheten med allting. Det är mitt hopp att om saker blir jobbigt för dig och för mig att vi minns hur det var förra gången. Jag tror vi måste stilla våra upprörda sinnen och försöka bete oss så bra vi kan.

Vi flyr eller vi slåss som människor på denna krigsplanet, men det finns ingen flykt och ingen strid i en lågkonjunktur. Och då kan vi välja att falla isär eller hålla ihop. Det finns nog ingen annan väg att gå.

• En som funderat förr.