Det skulle nog bli rätt svårt att få någon rätsida på grillen, men det var ändå det mindre problemet jämfört med balkongen den hade stått på när den föll. Till råga på allt hade eländet vält medan kolen ännu brann för full låga. Sen hade det gått snabbt. Några textilier, som dumt nog hade stått bredvid grillen, hade fört elden vidare mot räcket, fönsterkarmen och väggen. Brandsläckaren hade räddat situationen men inte utan skador. Brännskadorna fick det att se ut som någon försök måla slumpvisa delar med kamoufleringsfärg. Monteringen hade Evert gjort enligt anvisningarna, men en vital metalldel visade sig ha varit skadad och hade helt enkelt knäckts med han varit iväg efter ölen.
Försäkringsbolaget ansåg att skadan täcktes av deras drulleförsäkring, men självrisken skulle bli rätt saftig ändå.

Med liket efter klotgrillen i bakluckan på bilen, åkte så Evert tillbaka till City-Outlet för att lämna tillbaka den eländiga tingesten och få dem att även täcka självrisken. Reklamationsavdelningen visade sig ligga nära baksidan av affärskomplexet, vilket man lätt kunde förstå varför. Evert kunde se hur saker och ting såg ut redan innan han kom nära de öppna portarna under skylten där det stod ”Reklamationer och övrigt”. Köerna ringlade långa och arga människor stod i klungor med sina lådor. Ingen av dessa lådor verkade innehålla en klotgrill, men det fanns ändå en typ av låda som verkade vanligare än de andra. Denna var över 1,5 meter hög och kanske en halvmeter bred och hade i övrigt inga egentliga illustrationer. Evert kunde inte se riktigt vad det stod på dessa lådor, men så hade han inte varken lust eller ork att krångla med glasögonen. Han hade på sig de han behövde för sin bilkörning och det fick räcka.

Ilskan i luften var högst rörbar, i alla fall metaforiskt uttryckt. Den dallrade liksom på något sätt och detta satte sin prägel på hela lokalen. Personalen såg stressad ut medan de försökte hantera anstormningen. Det var en stor mängd av barnfamiljer, pensionärer och en del ungdomar och de hade en mängd av olika varor av uppenbart sekunda kvalité att lämna tillbaka. Särskilt de där stora lådorna som på något sätt stack ut. Evert undrade vad som rimligen kunde dölja sig för misstag i var och en av dessa. Definitivt inte en klotgrill, så mycket var klart.

Tiden gick och kaoset lugnade sig något. Så var det Everts tur. Han förklarade snabbt vad som hänt och visade den olycksaliga tvärslån som gått sönder vid ett av skruvhålen och fått grillen att kantra som ett skepp i full storm. Expediten accepterade förklaringen och skrev ut ett kvitto, men när Evert så kom till frågan om ersättning för skadan, då blev det tvärstopp. Det gick inte utan ett skriftligt utlåtande från försäkringsbolaget som dessutom måste ställas direkt till City-Outlet och inkludera en skriftlig förklaring. Dessutom skulle denna vara inne inom tre dagar efter olyckan. Evert förklarade att olyckan hänt förra helgen och att det tagit tid att få hjälp från försäkringsbolaget. Ja, då gick det nog ändå inte att göra något åt saken tyvärr. Evert förklarade att det är totalt otänkbart att han skulle behöva stå för kalaset som troligen även skulle påverka försäkringspremien. Det är svårt att säga om det var situationen i sig eller om stressen och ilskan i luften i lokalen inverkade, men expediten tappade rätt snabbt tålamodet.

”Om du ska hålla på och krångla, kan du gå härifrån! Vi åtar oss faktiskt att återbetala vad du betalat för grillen. Så gör vi normalt inte. Vi ger dig normalt ett presentkort. Så du får vara nöjd med vad vi erbjuder. Jag har inte tid att bråka med dig. Om du vill fortsätta driva detta,
får du ta och stämma oss, men jag säger dig: du slösar både din och vår tid. Så hur ska det vara nu?”

Evert höll upp händerna i en i en gest för att lugna den upprörda mannen och bad så hemskt mycket om ursäkt men undrade om inte det fanns någon form av kompensation som kunde tänkas utgå. Mannen bakom disken var nu högröd i ansikten och tittade på Evert med en vild blick. Han såg sig om i lokalen och rusade fram till en av de där många stora lådorna som stod i lokalen. Han tog en och
höll fram den mot en förvirrade Evert.

”Här. Du hittar säkert någon i familjen som vill ha den. Nästa kund!”
Den första känslan när Evert stod utanför porten med pengarna för grillen och den märkliga lådan var en ilska som nu inte längre riktigt gick att hålla tillbaka.

”Förbannade idiot. Det behövs inte något geni för att förstå att man betalar för den skada man åstadkommer. Men det är klart, där har du vad som händer när man sätter en slyngel, som inte klarar gymnasiets matematik, men ändå tror att han kan göra karriär inom
försäljningsbranschen på en position som kräver att man kan resonera med en annan människa. Undrar om han förstår varför han kommer vara kvar hela sitt arbetsliv i detta ställes svar på klagomuren, istället för att göra sig en karriär bland säljarna? Hade han varit
bara lite mer kompetent hade han kanske kunna säga ”vill du ha extra pommes frites med denna order?”. Men det är ju i alla fall ett steg upp från att jobba på zoo som attraktion på apberget.”

Allt detta muttrade han för sig själv medan knöt näven så att knogarna vitnade. Han kände sig som om han valt den ”hemliga lådan” i en TV-tävling, istället för några väl behövliga tusenlappar.

“Det gör bäst i att vara diamanter eller en äkta Rembrandt i den jävla lådan. Antingen det eller en riktigt god whiskey. Jag behöver en nu!” Pulsen gick ner medan Evert kånkade på den stora lådan mot bilen. Ilskan övergick skamkänslor och en känsla av uppgivenhet. Kanske borde han inte ha varit så elak mot mannen bakom disken. Han hade förvisso inte sagt någonting av det han tänkte eller sedan på behörigt avstånd muttrade så att mannen hade hört det. Men var det rättvist? Mannen hade nog att göra och en till jobbig typ i övre medelåldern var nog inte roligt att tas med. Ilskan kom tillbaka, denna gång riktad mot honom själv. Han borde stått på sig. Han var inte gjord av pengar och självrisken var inte att leka med på hans lön.

Vilket i sig var en sak: borde han inte ha sagt till chefen att han minsann förtjänade en högre lön? Han hade arbetat på samma ställe i nästan 30 år, och många av de andra som bara varit där 10 år låg före honom i löneligan. Allt hade dessutom blivit så dyrt nu när frugan lämnat honom. Men så fort han nämnde frågan hade chefen verkat så irriterad, så han gick inte längre än att hinta om att det i
alla fall vore bra att tänka på.

”Visst, visst. Vi ska titta på det till nästa år. Situationen är ju, som du vet, lite komplicerad. Marknaden är tuff just nu.” Evert hade sedan tänkt på vilken idiot han hade till chef:

”Det är lätt för dig att säga som fått ditt jobb av din farsa. En annan hade börjat från botten och jobbat sig upp. Torka bort det där lismande leendet, din orm. Du skulle sälja mina njurar, båda två, om du kunde komma undan med det.”

Givetvis hade han inte sagt något till chefen. Herre gud, hur skulle det se ut? Sådant säger man inte. Efter lite eftertanke skämdes han och slog fast att så kanske man inte skulle tänka så heller. Chefen hade faktiskt en familj att försörja och en av sönerna hade cancer till råga på allt. När Evert kom hem var det fortfarande gassande solsken ute och ingen av grannarna hade ännu kommit hem. Han hade åkt hem tidigare för att uträtta några ärenden varav att lämna tillbaka grillen var ett av dem. Så nu stod bilen utanför hans kära gamla villa och han tog sig in i porten, bara för att känna lukten som påminde honom om balkongens sorgliga tillstånd.

Ilskan kom och gick. Den böljade och sköljde över honom när han tittade runt i lägenheten. Allting påminde honom om branden, skilsmässan och framförallt den stora ensamheten. En hel värld som vänt honom ryggen och gått vidare. En ensam man och hans ensamma lägenhet, medan resten av världen pågick någon annanstans.

Så sken han upp: lådan. Lite spännande var det. En ny lampa kanske? Den skulle sitta perfekt i vardagsrummet. Eller någon prydnadssak? Det var tomt efter Eva. Han skakade försiktig på den och lyssnade. Tyg! Det lät så i alla fall. Ny bordsduk? Kanske ett sängöverkast. Ingenting som skulle slå att faktiskt ha fått pengarna till reparationen, men ändå någonting.Så öppnade han lådan och tittade ner. Hon tittade tillbaka upp. Hoppet sjönk när han insåg vad han hade fått. En ful, larvig docka. Han satte sig ner och luften gick ur honom. Av alla saker den där lådan kunde innehålla, så var det en docka. Lådan hade lika gärna kunnat var tom. Vad skulle en 56-årig kamrer, med en demolerad balkong med en docka till? Hans enda son var vuxen och hans exfru skulle inte ta i denna enfaldiga leksak med en tång.

Det var inte särskilt svårt att förstå hur detta misslyckade missfoster till leksak kommit till. Någon överbetald produktutvecklare med en ”ljus idé” hade kommit på ett sätt att skapa en billigare produkt. Han måste ha tyckt att Barbiedockor, plyschdjur och fullstora dockor var något som sålde bra så varför då inte slå ihop dem till en enda produktlinje? Billigt och bra. Men en 150 centimeter hög röd plyschräv med blond pagefrisyr iklädd en ljusblå klänning måste ha varit resultatet av en sällsynt dålig insikt i frågan hur den tilltänkta målgruppen, vilken den nu var, fungerade. De långa ögonfransarna och tiaran fick vara pricken över i på denna överdådiga blandning av vad vetenskapen
kan åstadkomma med giftiga mängder flamskyddsmedel, billigt tyg och en stoppning som man nog gjorde bäst i att inte fundera på vad den egentligen var gjord av.

Själv visste han inte ens vad han skulle med den till om han inte kunde sälja den för de tretusen kronor reparationen av balkongen skulle kosta honom. Han ställde dockan på en stol och tittade på den med en blandning av ilska och total uppgivenhet. Vad? Varför? Sen gick det upp för honom:

expediten ville bli av med honom så fort som möjligt. Kanske för att han krävt mer än bara pengarna tillbaka för klotgrillen. Så han hade tagit någon de många reklamerade produkterna och slängt fram den för att lösa problemet. Hade han vetat var den innehöll? Troligen, men det var trettio personer framför honom som alla verkade irriterade och mannen med den trasiga grillen vill han bara bli av
med så fort som möjligt.

”Det är inte rätt. Det är fan inte rätt. Såhär får det fan i mig inte gå till”. Ilskan och känslan av totalt nederlagt fyllde upp honom och han slog de knutna nävarna i stolskarmen medan han försökte att inte helt tappa koncepterna. Det är svårt att veta när man går från en verklighet till en annan. Sker det som en brytare som slås till och skickar en in i vansinnet, eller är det gradvis process där man utan att se tar ännu ett steg mot ett oundvikligt sönderfall?

-”Är det inte rätt? På vilket sätt är det inte rätt? Jag tycker att du fått precis vad du förtjänar”

Evert tittade sig omkring. Var det grannkvinnan som hade sagt det där? Hon brukade aldrig någonsin säga någonting elakt om någon som faktiskt var i rummet. Dessutom brukade hon inte gå in i någons vardagsrum utan att knacka. Och rösten lät yngre. Han vände sig om utan att se någon i rummet. Dörren och fönstren var stängda och ingen stod utanför.

-”Ah, den där fårskalliga minen passar dig precis. Den kompletterar och accentuerar på ett naturligt sätt din intellektuella kapacitet. Om du bara öppnar munnen lite till kan man tro att du idisslar gräs på en äng, fast det vore tarvligt mot korna att säga”.

Dockor kan normalt bara tala om de har någon maskin i sig som får dem att säga saker, det var Evert på det klara med. Men ingen verkar ha sagt det till den uppstudsiga räven som satt framför honom och nu log elakt. Hon blåste bort en lock ur ansiktet och fortsatte utan att pausa nämnvärt.

-”Har du inte mål i munnen, gubbe? Jag vill höra vad du har att säga. Så?”
Evert tittade trumpet på henne och mumlade tillbaka.

-”Alltså, du behöver inte vara sådär osympatisk med mig, eller hur?”

-”Jo, det är precis vad jag behöver”, svarade hon direkt och fortsatte:

-”Kalla det brist på sympati om du vill, men det visar bara att du inte hittat det.”

-”Hittat vad?”

-”Om jag behöver säga det, kommer du inte förstå det. Du måste hitta det. Vid detta lag undrade Evert om det inte handlade mer om att hon var besviken på honom än om ilska. Vad var det som inte han inte fattade? På vilket sätt kände hon sig tvungen att provocera
honom.

-”Jag är trött på detta ständiga hunsande. Om du vill förolämpa mig mer, får du fan ta en kölapp. Du är en i en lång rad av folk som inte har bättre saker för sig än att köra med mig. Alla är emot mig.”

Hon tittade mot taket och suckade.

-”Och du ser inte den gemensamma nämnaren i allt du berättar. Det är den som är problemet”.

-”Alla andra! Det är alla andra som är problemet!” svarade Evert som vid detta lag var högröd i ansiktet.

-”Du hade två möjligheter. Två! Likväl lyckades du ta fel alternativ. Jag får en känsla av att du skulle välja fel förklaring även om du bara hade ett alternativ som dessutom var korrekt. Om du inte var så tjurskallig, skulle du kanske se problemet. Men jag tänker inte sätta några
pengar på det.”

-”Så vadå, är det mitt fel? Är det vad du försöker säga?”

-”Varje gång du råkar ut finns det en gemensam faktor. En enda. Alla andra är variabler…”

-”Jag är konstanten… Det gemensamma problemet är jag. Är det vad du försöker säga” sade Evert och blängde ilsket på dockan.

-”Varför inte. Det låter som en bra förklaring i mina ögon. Jag var rädd att du sniffat en massa lim, men nu inser jag att du inte är korkad, utan bara en osedvanligt tjurskallig typ. Allt är alla andras fel. Och det värsta är att du ha rätt. Det är alla andra som gör dig orätt, men det är du som gör fel”.

-”Och du är någon form av självutnämnd filosof då?”

-”Försök inte byta ämne.”

-”Hmmm… Det ligger något i vad du säger. Jag kanske borde säga ifrån”.

-”Varför inte. Vad har du förlorat på det hittills? Förutom förståndet då. Jag menar, du talar med döda ting och låter dem förolämpa dig å det grövsta.”

-”Jag ska säga vad jag tycker!”

-”Alla kommentarer har en kostnad. En del är helt klart värda det andra inte. Välj dina strider.”

-”Men jag gör bäst i att inte fälla sura kommentarer för mig själv efter att jag accepterat att bli behandlad illa. Jag tror jag har fattat.”

-”På något märkligt sätt har det sjunkit in. Ja, du har förstått. Det förvånar mig, men det finns
tydligen hopp för dig.”

Evert slöt ögonen och kände ett lugn komma över sig. Han öppnade ögonen och svarade:

-”Vet du, jag är glad att vi…”

Om det var tillfällig förvirring som skapat situationen, så var den i alla fall över nu. Dockan tittade med sina orörliga plastögon tomt framför sig utan att se och Evert kände sig lite märklig till mods. Han visste att han hade två saker att göra: ringa butiken och sedan montera dockan som en fågelskrämma i trädgården utanför. Han såg fram emot båda uppgifterna och gnolade medan han letade efter telefonnumret i katalogen.

---

Credit:
Image by Ludovic Charlet from Pixabay

Några tankar om novellen från undertecknad

2015-07-27
Jag gillar den gamla TV-serien ”The Twilight zone” skarpt. Varje avsnitt är en egen historia som blandar drama med Science-fiction. När jag kom på ”Räven och vansinnet” låg jag sjuk hemma.

Medan jag halvdåsade, kom jag på en historia som jag först såg som en komedi men nu funderar på om jag ska göra till en blandning av komedi/drama. Jag gillar inte magi i historier särskilt mycket utan vill hellre se ”övernaturliga” fenomen som svagheter och egenheter med psyket.

Historien handlar om en gammal man som blir allt mer förbittrad på att han aldrig får det han har rätt till. När historien börjar har en grill han köpt skapat brännskador på balkongen. Han går tillbaka till affären som ger honom pengarna tillbaka men vägrar ge honom pengar för att täcka självrisken och mannen klarar inte av att konfrontera expediten för att faktiskt få pengar för skadorna, något han anser sig ha rätt till. I ett försök att bli av med mannen samt bli av med en av många varor som arga kunder lämnat tillbaka erbjuder han mannen en annan vara utan att säga vad det är för något.

Han blir hotfull och otrevlig och mannen vågar inte bråka utan tar paketet och går hem. När han kommer hem, inser han att han blivit grundlurad. I paketet ligger en docka som verkar vara en misslyckad produkt som lämnats tillbaka av många andra missnöjda kunder. Mannen ilska får honom att totalt tappa koncepterna.

Här går mannen in i någon form av psykosliknande tillstånd och dockan ”får liv”. Det hintas, men beskrivs inte att det är en psykos, men mannen pratar egentligen med sig själv hela tiden. Dockan är otrevlig och fäller nedlåtande kommentarer. Dockan säger att mannen saknar någonting och säger ibland att ”nu har du hittat det”. Efter ett tag förstår man att dockan försöker få mannen att hitta sin
självkänsla och sluta acceptera all skit han får ta. När mannen förstår detta, släpper psykosen och mannen går tillbaka till affären och övertalar expediten att han faktiskt ska få pengar för att betala självrisken. Genom sin nyvunna självkänsla, kan han nu utrycka sig så att folk slutar köra över honom. Dockan slutar som en märklig, men effektiv fågelskrämma.

Design. Dockor i filmer är ofta skrämmande, och det är en ”trope” som jag inte vill följa. Dockan i storyn är ett totalt stolpskott som inget barn vill ha. En ”smart” utvecklingskonsult anser att de populäraste dockorna är ”Barbie”, plyschdjur och dockor stora som vuxna människor. I ett misslyckat försök att skära ner tre produktlinjer till en skapar han en otroligt fånig plyschräv i fullstorlek med en balklänning, ögonfransar och blont pagehår. En totalt värdelös produkt som naturligtvis totalt floppar och nu fyller upp golvet på returavdelningen i drivor av färglösa pappkartonger Därför vet inte mannen vad han fått bara för att expediten vill bli av med honom. Designen kom jag på för att jag är förbannat trött på att dockor i scifi/skräck alltid ska se läskiga ut och ge en känsla av obehag.

Jag är hygglig bra på synopsis, men kommer aldrig igång med historierna. Får se om det blir någon
ändring.