Vi är inne i en lågkonjunktur som också är en stagflation. Och kanske snart även en recession. För den som inte vet: var och en av dem är dåliga för allt i samhället. Och tre av dem samtidigt är trist på riktigt. Och då också för allt i samhället.

Så, är det dags att förbereda sig för dåliga tider? Nej, absolut inte. Det var typ för ett år sedan det var dags. Är du redo, så är du. Annars är det på med röda lampan och skrik ”skadekontroll” tre gånger högt, medan du tecknar ett dollartecken med handen. Som det är just nu, kan det hjälpa lika bra som faktiskt göra något. Men, ok, jag ska vara mer positiv. Det finns tid att agera, men planera din förberedelse mot just allting som kan gå fel i svallvågorna av situationen vi har här och nu.

Denna text handlar om varför företag går under i dåliga tider och relaterar mest till händelserna kring 2000 och 2008. Vad som händer nu har vi liksom inte facit till ännu. Så 2000? Vad? Samma som så många gånger förut. Något var övervärderat och marknaden krashade, vilket gjorde att den fick just den storlek den borde ha. Hände också 1983 med spelmarknaden för övrigt. För många speldatorer och för ruttna spel för att säga det enkelt. Gejmerserna tyckte att Ataris ”ET” stank och det gjorde att de slutade köpa spel och datorer. En enorm förenkling, men den stämmer någotsånär. Och på den vägen är det och så har det alltid varit. Tulpanerna i Holland i salig åminnelse.

2000 var det IT-marknaden med drömmare som lanserade idéer som var före sin tid eller allmänt utan eftertanke. Man pumpade pengar in i den typ av företag som vi idag kallar enhörningar. Och de flesta av dem har idag en sak gemensamt med riktiga enhörningar: de finns inte.

2004 gick jag och lyssnade på Handelskammarens framtidsseminarium. Alla där var högdjur som kände gud och hela världen. Jag var en enkel felus catus bland alla mustela erminea. Jag och en träslöjdslärare från Uppsala. Vi snackade en massa om pengar, jobb och trä. Högdjuren hälsade knappt. De såg att man inte var en av dem. En av dem talade om hur bra en stor entreprenör var som startat en inkubator för småföretag. – ”Han har skapat 100 nya företag på en kort tid”. Jag undrade hur många som hade livskraft. Men, han hade dragit i spaken 100 gånger och vem vet, han kanske fick pengar tillbaka eller vann något. Osäkert.

En person hade förläst sig på den stora filosofen från öst som sa att man inte skulle befatta sig med folk som inte var av nytta för andra. Och jag var det helt klart inte, eftersom han vägrade hälsa på mig. Jag fick det förklarat av en kompis som också var där och som kände honom. ”Äh, han gör så där”. Dumt. Du vet aldrig vem som kan bli en bra vän eller faktiskt nyttig för dig att känna. Han fattade det senare och släppte beteendet, vilket jag tror var bra för honom.

Företaget jag jobbade på vid den tiden krängde som en båt i sjönöd och det är en historia i sig, som någon gång ska berättas. Men inte här och nu. 2003 hade företaget gigantiska skulder och stod inför randen till konkurs. Två år innan var stämningen däremot positiv och man var glad att man inte var en av de där startup-företagen som kraschade 2000–2001. Lätt att vara efterklok, men så var det.

När blev allt bra igen? Ja, det var ju ingen som sa. Men runt 2004–5 pratade man inte längre om ”elände, elände, elände”. Så det måste varit då. Är ingen Sherlock Holmes, men det är min magkänsla. Sen var det högkonjunktur och solen sken. I alla fall fram tills 2008. Och då var det en bostadskris i USA som tog med sig världsekonomin. I det stora landet i väster kunde du lätt köpa ett hus för stora lån och sedan ställa in det när de inte gick att betala. Du förlorade huset, men banken fick ta skulden. Bankerna hanterade det på ett närapå obegripligt sätt: de sålde lånen mellan varandra. Så ett lånepaket innehöll lån som kunde ställas in när som helst tillsammans med lån som var säkra. Och det var i efterhand lika smart som navigera med GPS-en över ett stup som den inte visade att det fanns där. Också något att skriva en avhandling om, vilket ekonomerna redan gjort 1000 gånger. För en enkel IT-snubbe som jag, räcker det med att sammanfatta med orden ”Aj, fan”.

Även då skakade allt, men IT-marknaden i Sverige verkade stå pall och vi här ryckte på axlarna och installerade Fedora Linux 3 och Windows Server 2008 på servrarna. Men svallvågorna var enorma. Det vet de glasögonprydda förståsigpåarna, eller historiker som vi kallar dem, att berätta.

2017 kom krisen igen, fast det var ju bara i media. Det var dags för lågkonjunkturen som dock hade fräckheten att svika oss och inte dyka upp. Samma sak 2018 och 2019. 2020 vet jag inte vad som riktigt hände. Det var som vanligt, total katastrof och ”förvånansvärt bra givet omständigheterna”. Samtidigt. Och så var det den där otrevliga varelsen som fanns överallt i luften och som vi inte kunde bli av med. Men nog om den elaka ledaren för det där stora landet. Vilket land? Vet inte, men jag har en lista på kandidater.

Nu är det 2022 och nu har vevade just ekonomerna med flaggan, så nu är racet mot avgrunden (eller det temporära lilla trasslet, som snart är över) alltså i gång. Solen går upp som vanligt och folk kör som idioter med sina elektriska sparkcyklar. Så det känns inte så dåligt just nu. Fast vi får tydligen välja när vi har ström i vinter. Men bra nyheter: det fixar man åt oss, så vi behöver inte bry oss. Det blir bara lite svart i TV-rutan ibland.

Kommer kickad.nu komma tillbaka? Den siten köptes till sist av IDG tror jag. Men i början av 2000-talet kollade man om företaget man jobbade på sagt upp folk eller inte. Eller om någon konkurrent gjort det, vilket var mer lättande. Just nu svarar den inte på tilltal när man skriker ”HTTP GET” med sin webbläsare. Men vem blir glad av att bli kallad en GET, så det förstår jag.

”We’ll meet again” sjöng Vera Lynn till en vacker bakgrund av atombomber som briserade. Låten är vacker, men rockvideon kunde vi klarat oss utan. Någon som vet vad bandet ”Dr Strangelove” gör nuförtiden?

Alltså, det finns saker man ser på det lilla planet när tiden för elände kommer. Det är ilska, förtvivlan och vrede. Men du kan knappast spöa upp dörren hemmet eller anklaga gud och hela världen för allsköns dumheter när osäkerhetskänslan kommer. Slå handen genom skärmen är olämpligt, då en ny är dyr och handen kommer behöva gips.

Men om vi inte kan springa från recessions-lejonet som äter våra skuldtyngda bostäder, våra jobb och vår trygghet. Ska vi slåss? Hur gör man det mot ett dystert besked om ränteläget? En rak höger mot radioapparaten löser det problemet.

– ”Där har du Sveriges Radio P1 för att du lät riksbankchefen säga det där! Jag är #kränkt”.

 Transistorer, kretsar och knappar åker alla världens väg och ljudet försvinner ur högtalaren, som flyger i en båge över rummet och sedan gömmer sig bakom blomkrukan och hoppas på att du snart lugnar ner dig.

Nej, så är det inte. Men ilskan ökar som om värmen i rummet just skruvats upp av en elak kontorsdemon. Konflikter, ilska och rykten flödar. I början av 2000-talet kom stormen till mig i form av en arg medarbetare som tyckte jag och min kollega till it-tekniker skulle fått sparken. Varför? Eftersom vi båda varit anställda kortare tid än några som fått gå. Samma snubbe var annars trevlig och nästan en personlig vän till vår lilla IT-avdelning.

Vice-VDn som rekryterats nyligen ansågs var en skarprättare och allt från hans privatliv till hans roll gjorde folk högröda i ansikten. ”Folk blir allt argare för var dag som går”. Vänner började se snett på varandra och alla ifrågasatte allt och alla. Man ville personifiera allt elände och skälla ut den jäveln.

Alla försök att rädda situationen ökade ilskan hos oss alla. Lönesänkningarna minns jag värst. Alla undrade vilka som inte gått med på den och man var smart i att hålla tyst. Det var visserligen anonymt, men jag hoppades att ingen trodde jag hade sagt nej. För jag hade faktiskt gått med på det, men det fick man inte heller säga. Då blev man idiotförklarad i stället. Ingen av oss var en dålig människa, men känslan av att allt var så här kunde få ut det värsta ur oss alla. Det var ingen rolig tid och man gick till jobbet med en stor klump i magen varje dag.

Så jag tänker på det som vi fruktar just nu omkring oss. Inget nytt under solen och precis som många gånger förut. Jag hoppas att en del klokskap ändå finns denna gång. Jag minns ilskan och osämjan som värre än osäkerheten med allting. Det är mitt hopp att om saker blir jobbigt för dig och för mig att vi minns hur det var förra gången. Jag tror vi måste stilla våra upprörda sinnen och försöka bete oss så bra vi kan.

Vi flyr eller vi slåss som människor på denna krigsplanet, men det finns ingen flykt och ingen strid i en lågkonjunktur. Och då kan vi välja att falla isär eller hålla ihop. Det finns nog ingen annan väg att gå.

• En som funderat förr.

Alla psykopater, deras husdjur till sociopater och deras herrar till narcissister tror de betyder något. Svaret är, ingen betyder någonting. Det är vad du gör med den tid du har som är det enda värdet du har. Svepningen har inga fickor, det du har kvar är det du gav bort.

Om 100 år har forskningen om vapen troligen ingen betydelse. Har vi ens någon form av elektricitet? Finns mänskligheten kvar? Psykosarna fattar inte att de passerat randen till avgrunden. “Brinkmanship” fungerar bara om en av parterna INTE ramlar ner i avgrunden. Annars är det ingen mening överhuvudtaget.

Men brinkmanship är ett spel som faktiskt kräver total utplåning. Det måste finnas, annars är det per definition inte det spelet. Så kärnvapen, biologiska medel och kemiska dito räcker alltså inte. Riiiiiight! Nu kan vi döda med drönare, RF-strålning, Internetrykten och media.

Så, om priset på alla vapen (allt är vapen nuförtiden!) minskar på ett klassiskt marknadsekonomiskt sätt: är då väl snart allting tillgänglig för alla. Ja, om inte staterna förbjuder folk att skaffa det. Men jag säger det igen: allting är vapen. Om staterna visste vad man kan göra hemma och med tillgång till Internet, hade de då tillåtet det? Knappast! Men för sent att bråka om det nu.

Så här är vi. Alla skriker, bråkar, hatar och det blåser upp till storm och krig. Ingen fara! Vi har gjort det förut, vi kan göra det igen! Hmmmmm…. Senaste världskriget avslutades med ett gigantiskt utropstecken i form av ett svampmoln. Vad om nästa BÖRJAR med det. Och sedan allt det där andra. Eller så kanske det börjar med att folks åsikter styrs via Internet. Det är nog så det börjar, atombomben tar ju bort Internet. Indoktrinera först, sedan bomba skiten ur allt och alla. Inget ska vara kvar! Utom vi. Alltså, de som fortfarande tror mer på “first kiss” snarare än MAD (Mutually Assured destruction).

Tips från coachen: vill du att något du skapat ska finnas kvar för tid och evinnerlighet: skapa det då i sten. Titta på Angkor Wat. Stenbyggnaderna är kvar, träbygganderna hittar man bara rester av i marken.

Så om man kan välja att jaga “hittepåfiender”, snarare än riktiga förövare. Ja, vems ärenden går man då? Svaret är: man går de moderna Ozymandias ärenden. De som hoppas bli statyer med “mänsklighetens frälsare, kung och gud” som inskription. Inskription? Försök eftermäle i stället. Det är ju exakt det dikten säger.

Kanske finns det någon klokhet i den där hippiegrejen: “Make love, not war”. Svårt att säga.

Som en inbiten radionörd har många av mina vänner på sociala media skickat med länken med Jon Karlungs “Radio Nord stream 3”. Jag är ett stort fan av Radio Nord, även om de lade ner många år innan jag föddes. Så humorn i namnet är otroligt skön, tycker jag. MEN…
Jon är en slug räv som skriver att han kallar på alla “radioentusiaster” och inte radioamatörer eller professionella radiooperatörer. Han vill helt enkelt få folk att börja sända piratradio med budskap som han skaffar fram åt de hugade. Som radioamatör vill jag säga några ord angående detta. Jag sympatiserar med Ukraina och anser att Putins invasion måste besvaras med sanktioner snarare än arga tillmälen. Men låt oss bryta ner detta med att sända olagligt till en värld som ändå inte kommer lyssna.

• Kortvågsradiolyssning (SWR) är en rolig hobby och jag har givetvis sysslat med den själv. Men hur många har en kortvågsradio hemma som de lyssnar på idag? Ja, då även i Ryssland… Inte många. De som lyssnar har det som en hobby, eller för att de kommer från länder långt borta som de vill höra program från. Karlungs sändningar kommer att höras av mycket få personer. Det är inte som när Voice of America sände in i Sovjet och Ryssarna gömde sina kortvågsmottagare och lyssnade i smyg. Då hade det verkan!
• Skulle detta mot förmodan bli ett problem för Ryssland, kommer de svara med att störa brett över alla band som de kan. Effekten blir att radioamatörhobbyn kommer få en mycket tråkig tid.
• PTS (Post och Telestyrelsen) kommer garanterat inte dela Jons entusiasm över detta. Det är olagligt att sända på frekvenser du inte har tillstånd till. Om du är radioamatör, kom ihåg att du inte har rätt att sända rundradio på amatörfrekvenser. Det står klart och tydligt att hobbyn är till för tester av utrustning, sändningsslag och för att utveckla radiokunskap och teknologi (för att förenkla det). Inte för politiska budskap, åsikter och att signalera protester och värdegrunder. Sorry, det är det tråkiga sanningen.
• Jag förstår att protester ofta är olagliga, det ligger liksom i deras natur. Men betänk vad jag skrev ovan, det kommer inte hjälpa någon och ställa till problem för folk om folk börjar sända lite på måfå utan kunskap om vad de sysslar med.

Jag har ingen jurisdiktion annat än i mitt 69 kvadratmeter stora hem, så jag kan bara ge er ett gott råd: sänd inte olagligt. Tack.

• Ham News om diskussionen
• SSA (Sveriges sändareamatörer) kommenterar det hela
• Öppet brev till Sveriges “radioentusiaster” (Bahnhof/Karlung)

(This text is in Swedish only)

Min polare och medkonspiratör i IT-säkerhetspodden, Mattias Jadesköld, har nu blivit författare. I dagarna har hans första bok, Cyberdeckarna och Gisslanprogrammet släppts i bokhandeln (I alla fall på Internet). Så man kan antingen köpa den som en fysisk bok eller som ebok.

Platsen är Stockholm i ett framtida Sverige som är både nära och på ett visst sätt avlägset. Hackare är överallt, men nätet är inte längre garanterat. Ständiga strömavbrott gör att man måste leva både online och enligt gamla principer från 1800-talet. Informationen är knapphändig. I denna eklektiska blandning av fjärrstyrda djur som är AI-hybrider och gamla tanter som tvättar kläder vid stranden, finns det mycket att undersöka.

Syskonen London och Linus får i denna bok uppdraget att rädda en båt som drabbats av ett datorprogram som håller hela verksamheten gisslan. London åker dit för att undersöka, medan Linus sköter bakgrundsarbetet. I bakgrunden hjälper hackergurun, en avdankad lärare som skrivit “NeoICE”, en legendarisk programvara som kan låta dig hacka det mesta.

London är en mästermanipulatör med en silvertunga, som kan prata med alla och säga rätt saker för att få fram information, manipulera andra eller skaffa kontakter. Linus är en smart kille som kan nörda ner sig i det mesta, men saknar en hel del av den sociala förmåga hans syster är så bra på. Tillsammans skapar de exakt den duo som behövs för att gå till botten med det mystiska som pågår i staden.

Boken riktar sig mot tonåringar och barn och är en modern version av 50-talets deckare där barn löser gåtor. Det är knappast Poirot, Sherlock Holmes eller Miss Marple – men det är inte tanken heller. Hela konceptet är riktigt kul och känns modernt på ett sätt som jag antar appellerar på de som är unga idag.

Jag har hjälpt till lite med framtagningen av karaktärerna och en del av det tekniska.

Kan köpas här:
https://www.bod.se/bokshop/cyberdeckarna-gisslanprogrammet-mattias-jadeskoeld-9789180072632

Hej kära Ikea, jag måste skriva några väl valda ord om er fantastiska kundservice. Men först bakgrunden: jag köpte ett arbetsbord som heter Micke. Det är alltid trevligt att kunna förnamnen på sina möbler. Det dök upp och tyvärr saknades två träbitar, nämligen de som formar långsidorna på lådan man sätter under bordskivan. Nåväl, inga problem. Jag gick till er hemsida, ikea.se och letade fram formuläret för att skicka in reklamationer. Eftersom ni tydligen inte vill besväras av besvikna kunder, har ni på klassiskt manér sopat denna funktion under en fyra-fem persiska mattor i ett försök att omöjliggöra alla försök att faktisk anmäla något. Men jag låter mig inte hindras av usel webbdesign gjord av ett okänt konsultföretag som fick jobbet huvudsakligen för att ni inte är beredda att betala för en vettig hemsida. Ni är allt något småländska, är ni inte? Så jag hittade till sist formuläret som är byggt för att låta en be er skicka diverse skruvar som man kanske har lösa eller om det är möbeln som har det. Vet inte så noga.

Men att tala om att delar av möbeln i sig saknas, det kan aldrig ha slagit er att det är möjligt. Det finns inget artikelnummer för en bräda och att använda artikelnumret för hela produkten tillåter inte formuläret. Hur skulle det se ut? Dessutom vill formuläret inte ha artikelnumret i det format som det anges på hemsidan. Den är korrekt i att punkter inte är en form av siffor, men det gör inte en datorovan person glad att få en utskällning när man skriver in artikelnumret som 330.666.111. Eftersom jag inte är datorovan utan en sur gammal gubbe, så bryr jag mig inte. Men inse att försöket att anmäla via formuläret var dömt att misslyckas.

Så… Jag ringde då er support och gladeligen lät mig berätta att delar saknades och givetvis kopplade fram mig… till en röst som förklarade att jag inte kan/får/bör/är lagligen berättigad till/måste använda telefonen för detta ändamål, utan bör använda ert formulär (se ovan för en beskrivning över hur det gick!) på hemsidan..

Blodtrycket gick över någon gräns där mätaren inte längre är tillförlitlig utan ber mig kontakta min läkare om jag vill fortsätta gå på denna jord.

Men då finns ju chatten. Denna chans att få nämna för en självsfrände att man är mindre nöjd med sitt köp, var jag ju bara tvungen att ta. Nu tror jag inte på själen som koncept, då jag är icke-religiös och rätt mycket en skeptiker till min läggning. Men då jag ämnar respektera de som tror på en gud (eller flera) och själen som en odödlig kraft, måste jag ändå säga att chattboten var själlös på alla sätt den kunde vara. Jag förklarade för botten Anna att jag behövde hjälp då delar till min käre vän Micke saknade, och fick då veta … att … du vet…. det där (trasiga) webbformuläret… Det är ju det du ska använda. Jag jämförde henne med Skynet och bad om en snabb död badande i radioaktiv strålning, men hon verkade inte förstå vad jag menade eller kanske inte är kopplad till någon missilsilo. Så den optionen fanns inte heller.

I detta läge har jag slut på möjligheter att kontakta er för att få delarna till min möbel. Och då är jag helt på det klara att återuppväcka Ingvar inte är möjligt, då vi inte har den teknologin (ännu?), försöker jag istället med denna text att skicka er en önskan om hjälp. Förhoppningsvis kommer denna flaskpost fram någon gång och läses av någon som, oddsen till trots, har ett mått av intresse för era kunder väl och ve…

Med hopp om bättring…
Erik Zalitis